Vad en gammal bild kan berätta om Jägaren

Det är 1932. På Örlogsvarvets i Karlskrona stapelbädd vid stora verkstadsbyggnaden sjösätts nybygge nr 299, vedettbåten Jägaren. Tidigare under året hade jagaren Klas Uggla sjösatts. Sjösättningarna var på sitt sätt unika, eftersom det då var 22 år sedan ett övervattenstridsfartyg sjösattes på varvet, torpedbåten Vesta 1910. Man hade dock byggt två fartyg åt kustartilleriet under tiden, minutläggaren 9 år 1912 och motorpråmen Sjöhästen 1918. Men å andra sidan hade man under perioden byggt 10 ubåtar. Jägaren var nr 1 i en serie om 4 vedettbåtar som Örlogsvarvet byggde som ett resultat av utredningen ”Ersättningsbyggnad för flottan”. Kontrakt om byggena skrevs 1930.

I rask följd sjösattes Kaparen och Snapphanen 1933 samt Väktaren 1934.

I maj 1935 var Jägaren klar att ingå i Kustflottan och från början avsågs fartygen som minsvepare. För detta ändamål var fartygen mindre lämpade. De var svårmanövrerade med endast en propeller och akterdäcket var mindre bra för svepverksamhet. De var dessutom mycket grundgående. Visserligen moderniserades fartygen successivt, men blev ändå aldrig lyckade.

Under andra världskriget tjänstgjorde fartygen i huvudsak som konvoj- och eskortfartyg och gjorde liksom övriga enheter ur flottan ett verkligt gediget arbete. Fartygen hölls i regel samman i andra vedettbåtsdivisionen.

Krigsbesättningen utgjordes av tre officerare, åtta underofficerare och 34 underbefäl och meniga.

Fartygets dimensioner var:

Längd                         54,0 meter

Bredd                         6,0 meter

Djupgående                1,85 meter

Deplacement               250 ton

Maskineri                   de Laval ångturbin, 3600 hästkrafter

Fart                            23 knop

Beväpning 2 st 7,5 cm kanon, 2 st 25 mm luftvärnsautomatkanon, 1 st kulspruta

Efter kriget fortsatte fartygen som vedettbåtar, tills de utrangerades 1959. Jägaren blev målfartyg och såldes därefter som skrot.

Vedettbåten Snapphanen gick ett annat öde tillmötes. Hon såldes till Guatemala för att bilda stomme i deras flotta. Priset var 50 000 kronor och i Guatemala fick hon namnet José Francisco Barrundia. Fartygschef på turen till Guatemala var den legendariske sjökaptenen och reservofficeren John Rumenius. I Guatemalas flotta verkade fartyget in på 1970-talet.

Olle Melin, text

Förlängning av Oscarsdockan vid Örlogsvarvet i Karlskrona

Det ser onekligen ganska rörigt ut på Örlogsvarvet i Karlskrona någon gång under det sista krigsåret, 1945. Ett omfattande arbete pågår för att förlänga varvets senaste docka, Oscarsdockan.

När vid sekelskiftet pansarbåtar av Odenklass började ingå i flottans fartygsbestånd, krävdes större dockor. 1898 började man bygga en ny och längre docka på Örlogsvarvet i Karlskrona och dockan sprängdes ner i berget på västra varvsområdet. 1903 var dockan, Oscarsdockan, färdig och den 5 december 1903 dockades pansarskeppet Vasa in som första fartyg. Oscarsdockan blev varvets sjunde docka.

Dockan har senare förlängts och moderniserats i flera etapper. Första förlängningen med 15 meter gjordes 1935 för att kunna docka flygplanskryssaren Gotland. 1944/45 var det dags för en förlängning med 45 meter för att kunna ta emot kryssarna Göta Lejon och Tre Kronor. Proportionerna mellan längden 185 meter och bredden 20,7 meter medgav inte, att dockans kapacitet kunde utnyttjas till fullo för civilt tonnage. Större fartyg än cirka 15 000 ton dödvikt gick inte att docka.

När det blev aktuellt med underhåll av de stora isbrytarna i mitten på 1970-talet, blev kraven på en breddning av dockan akuta. Isbrytarna är 23,8 meter breda och 7,3 meter djupgående. Även om dockan invändigt klarade dessa dimensioner, var porten för liten. Dessutom var de gamla svängportarna i stort behov av en genomgripande renovering. 1977 beslutades att förlänga dockan till 200 meter och att bredda porten till 30 meter, samtidigt som en fällport anskaffades. Den 1 juni 1978 dockades isbrytaren Atle in som första fartyg i den ”moderniserade” dockan.

Isbrytarnas underhåll försvann från varvet några år efter dockans breddning och numera är det endast lagfartyget Carlskrona och ubåtsbärgningsfartyget Belos, som då och då dockas in.

Olle Melin

En liten historia från Oscarsdockan

Dockmästaren vid Utrustningsverkstäderna på varvet bodde i Vedeby utanför Karlskrona. När man en dag dockade ut ett fartyg, upptäckte dockmästaren en stor gädda i dockan. Han skrek för full hals till sina underställda:

• Gäddan är min.
• Sedan den dagen kallades dockmästaren för Vedeby Gädda.

 

Historien om Kronobageriet i Karlskrona

Huvudbild           Kronobageriets personal 1940. Arkivbild

Bild 1        Gamla bageriet byggt på 1730-talet och i bruk in på 1860-talet. Efterbageriverksamheten var byggnaden under några år sädesmagasin. Tredje våningen och trapphusen byggdes på 1909 och byggnaden blev därefter beklädnadsförråd och tvättbytescentral och åtskilliga sjömän har här fått ut sin militära utrustning. I dag innehåller byggnaden hyreslägenheter

Bild 2        Nya bageriet byggt på 1860-talet och i bruk t.o.m. 1977. Byggnaden revs i början av 1990-talet. På platsen för bageriet har Kustbevakningen byggt en administrationsbyggnad i samma stil som bageribyggnaden

Bild 3        Bageripersonalen bodde dels i Gamla bageriet, dels i det s.k. Bageribostället, som byggdes på en grund efter en artillerismedja. Denna grund är Stumholmens äldsta. Idag fungerar byggnaden som hyreshus utan krav på, att hyresgästen ska vara bagare

Bild 4        Kronokvarnen i Lyckeby med stenbron bakom byggdes i början av 1700-talet för att ta hand om allt spannmål, som levererades till flottan. I dag är byggnaden plats för Karlskrona kommuns vattenverk

Fartyg med namnet Jarramas samt lite om Skeppsgossekåren och kårens skolskepp

Det finns väl knappast något fartyg, som så mycket varit en symbol för Karlskrona, som skeppsgossefartyget Jarramas, idag museifartyg vid Marinmuseum och dessförinnan övningsfartyg för Skeppsgossekåren, övningsfartyg för Flottans sjömansskola, Sjökrigsskolan, museifartyg för Karlskrona stad med kafé och underhållningskvällar och i dag en viktig symbol för Marinmuseum.

Övningsfartyget Jarramas, nybygge nr 275

Fullriggaren Jarramas (IV) ligger idag förtöjd vid Marinmuseum i Karlskrona.  Hon har blivit något av en symbol för örlogsstaden Karlskrona och förekommer på bild i alla möjliga sammanhang i syfte att locka besökare till staden.

Namnet Jarramas

Enligt tradition skall namnen Illerim och Jarramas betyda ”Blixt och dunder”. Namnen är turkiska och översättningen stämmer, vad gäller namnet Illerim, som betyder Blixt och Dunder. Jarramas översatt blir den elake, den ouppfostrade, den busige. Enligt sägen skall namnen ha utnyttjats som smeknamn under Karl XII:s härjningar i Bender.

Fartyg med namnet Jarramas

Fyra fartyg i svenska flottan har haft namnet Jarramas.

Jarramas I var en fregatt, som byggdes i Västervik och löpte av stapeln där den 14 juli 1716. Fartyget slopades 1754 i Karlskrona. varefter en ny fregatt byggdes, i princip efter samma modell. Konstruktör av Jarramas I var Charles Sheldon och sonen Jacob kan eventuellt vara den, som byggde fartyget.

Jarramas I gjorde 1721 en resa med destination Madagaskar för kontakter med en dåvarande sjörövarekoloni. Expeditionen kom dock aldrig fram, utan fick avbrytas i Cadiz på spanska atlantkusten. Systerfartyget Illerim I byggdes dock på Örlogsvarvet i Karlskrona efter samma modell och blev nybygge nr 69.

Fregatten Jarramas II byggdes på Örlogsvarvet i Karlskrona och sjösattes 1759 som nybygge nr 108. Hon var bestyckad med 34 kanoner och var enligt uppgift ett mycket välseglande fartyg.

Jarramas III var en korvett, som byggdes på Örlogsvarvet och sjösattes den 13 april 1821 som nybygge nr 195. Konstruktör var Johan Aron af Borneman (1768 – 1846), som konstruerade flera betydande fartygsbyggen. Hon utrangerades som bemannat fartyg 1860 och användes sedan bl.a. som materialbod fram till 1879, då fartyget slopades och såldes. Det utrangerade fartyg köptes av tysken Frans Herrman Wolff, som sysslade med stenbrytning på olika platser i Blekinge. Jarramas III kom att fungera som kaj vid en stenbrygga på Jordö i Listerby skärgård i Blekinge. I början av första världskriget sprängde försvaret bort vraket efter Jarramas för att komma åt den innanför liggande stenbryggan.

Jarramas IV beställdes våren 1898 och konstruktionsritningen är undertecknad den 20 juni 1898 av Hjalmar Hugo Lilliehök. Till bygget anslogs 114 796 kronor, en summa som utökades med ytterligare drygt 38 000 kronor för rigg och annan utrustning.

Fartyget byggdes på Örlogsvarvet i Karlskrona som bygge nr 275 och var varvets sista segelfartygsbygge. Fartyget sjösattes den 1 februari år 1900 kl 14 00. Befälhavande amiralen, Jacob Hägg, svarade för sjösättningen. Jarramas var byggd i järn till skillnad från systerfartyget Najaden (nybygge nr 267, 1897), som var byggd i trä på järnspant

Jarramas levererades till flottan i maj år 1900 för att kort därefter gå ut på sin första expedition med skeppsgossar.

Fartygsdata

Längd överallt                              39,15 meter

Bredd                                           8, 38 meter

Djupgående                                  3,16 meter

Deplacement                                350 ton

Segelyta                                       1 002 m2

Masternas höjd över däck

Fockmast                    24 meter

Stormast                     25,5 meter

Kryssmast                  20,85 meter

Besättning (1900)

3 officerare

1 läkare

2 underofficerare

6 underofficerskorpraler

10 anställda sjömän

100 skeppsgossar

Proviant för 35 dagar och vatten för 28 dagar

Första sjöexpeditionen

Den 17 maj år 1900 hissades befälstecknet på Jarramas, som låg dockad på Örlogsvarvet och fyra dagar senare inmönstrade den första besättningen. Den 22 maj togs fartyget ut ur dockan och bogserades ut på redden, devierade kompassen och övade besättningen i att sätta och bärga segel. 92 man var engagerade på däck och i riggen.

Den 23 maj mönstrade fartygschefen, kapten Carl Gyllenstierna ombord och han blev den förste av alla fartygschefer genom åren.

Den 24 maj gick Jarramas till segels och i hemmafarvattnen övades segelexercis fram till den 2 juni, då fartget gav sig ut på sin första sjöexpedition. Färden gick mot Öresund och ut på Västerhavet med besök i Malmö, Göteborg och Strömstad. Den 9 juli återkom Jarramas till hemmahamnen för att t.o.m. den 31 augusti segla på Östersjön och med ett antal hamnbesök. Med detta var första årets sjöexpedition genomförd och fartyget avrustades.

Utlandsbesök

Första gången Jarramas gjorde besök i utländsk hamn var 1907, då man besökte Leith, förstad till Edinburgh i Skottland.

Sommaren 1910 besökte skeppsgosseavdelningen, där Jarramas ingick, Libau i Ryssland, där man bl.a. imponerade på de ryska värdarna genom sitt sätt att ro fartygets gigg.

År 1924 gjordes en något längre resa. Resan gick först till Arendal i Norge och därefter till Niewendiep i Holland. Det blev en styv segling på nio dagar från Norge.

1933 besöktes Riga i det då fria Lettland, historisk mark för svenskar. Seglingen såväl dit som hem präglades av hårda vindar.

De sista åren

Efter 1938 års seglingssäsong låg Jarramas stilla under några år på Örlogsvarvet i Karlskrona. I början av 1940-talet bestämdes, att segelfartygsutbildningen skulle återupptas och Jarramas rustades sommartid för segling med officersaspiranter, gymnasister och elever vid Flottans sjömansskola, som 1943 hade etablerades i Karlskrona.

Jarramas gjorde sin sista resa sommaren 1946 och ersattes åter därpå av de nya skonerterna Gladan och Falken.

Vad hände sedan

Efter avrustningen 1946 lades fartyget i malpåse och det var oklart om hennes framtid. 1949 aktualiserades försäljning till Karlskrona stad och efter det, att Jarramas utrangerats 1950, såldes fartyget till Karlskrona för 30 000 kronor. Till detta kom ytterligare 10 000 kronor för vissa rustningsarbeten. Initiativtagare var stadsfullmäktiges ordförande, rektorn för Centrala verkstadsskolan O W Andersson.

Jarramas förlades vid Borgmästarefjärden och utnyttjades under en följd av år som sommarkafé och viskvällar under ledning av den legendariske Karlskronajournalisten Vincent Rundkvist.

I samband med invigning av Marinmuseum på Stumholmen 1997, skänkte Karlskrona kommun Jarramas till Marinmuseum och idag ligger fartyget förtöjt utanför museet.

Olle Melin

 

Fartyg med namnet Carlscrona

Fartygsnamn fascinerar. Bland våra örlogsfartyg, från Gustav Vasas flotta, fram till dagens ubåtsbygge, finns ett otal namn, där fartygsnamnen kan vara serier inom ett visst område men också enskilda namn vid ett speciellt tillfälle. Några exempel på namn i serie är ju Chapmans serie om linjeskepp och fregatter, där de tio linjeskeppen fick namn efter manliga dygder och de tio fregatterna efter grekiska gudinnor, där vissa av ”dygderna” kom att återanvändas av några av våra pansarskepp.

Från vår egen tid kan nämnas patrullbåtarna (16 st) med namn ur en nordiska asatron, torpedbåtarna i Plejad- och Norrköpingsserien med namn efter stjärnbilder respektive svenska kuststäder. Ubåtarna har i regel getts namn efter fiskar, valar och sälar men i vår tid har svenska landskap legat till grund för namnet. Så är ju också fallet med de under byggnad varande ubåtarna av Blekinge-klass.

Ett annat sätt att namnge fartyg är att återanvända tidigare namn. Ett exempel på detta är namnet Karlskrona (i olika stavningar), där inte mindre än sex fartyg byggda på Örlogsvarvet/Karlskronavarvet fått detta namn.

De sex fartygen är

Skeppet Carlscrona, nybygge nr 4, sjösatt 1696

Galären Carls Crona, nybygge nr 89, sjösatt 1749

Huckerten Carlskrona, nybygge nr 101, sjösatt 1754

Korvetten Carlskrona, nybygge nr 217, sjösatt 1841

Stadsjagaren Karlskrona, nybygge nr 306, sjösatt 1939

Minfartyget Carlskrona, nybygge nr 390, sjösatt 1980

Skeppet Carlscrona

Det finns ingen bild på Örlogsskeppet Carls Crona, men hon var samtida med det holländska kanonskeppet De Zeven Provincien (Den sjunde provinsen)

Skeppet Carlscrona blev det första fartyget, som byggdes på Örlogsvarvet på Trossö och Lindholmen efter flyttningen från Vämö 1694. Hennes dimensioner var; längd 45,4 meter, bredd 10,3 meter och djupgående 5,3 meter. Hon byggdes av skeppsbyggmästare Robert Turner och stod färdig 1686. Skeppet byggdes för en långlivslängd innehållande såväl underhåll som modernisering. Virket var så gott som uteslutande av ek, som först hade torkat på rot och sedan legat ett par år i hokk, innan eken slutligen fått torka igen.

Hon var bestyckad med 76 kanoner och hade en besättning om 480 man.

År 1694 bytte hon namn till Giöta och samtidigt fick skeppet Hedvig Sofia byta namn till Carlscrona.

Åren 1699, 1700 och 1710 deltog fartyget i årets flotta. År 1715 deltog skeppet i slaget vid Rügen den 28 juli och 1716 genomfördes en större översyn samt kölhalning.

År 1739 genomfördes en omfattande reparation.

År 1741 låg fartyg rustat i Karlskrona över sommaren och i början av september lämnade hon Karlskrona med destination Finska viken. Hon återvände till Karlskrona hösten 1742.

Efter att ha legat upplagd ett antal år rustades hon 1762 som ett av 19 fartyg för att transportera hem trupper från Pommern. Hon var det äldsta av de 19 fartygen.

År 1768 är skeppet upptaget i årets skeppslista och har då degraderats från 1.klassens skepp till 3.

Skeppet slopades 1774 och 1779 såldes fartyget till Stockholm för 772 riksdaler.

Galären Carls Crona

Galärmodell från 1749 ritad av galärbyggmästare Johan Acrell (1713 – 1790)

I Modellsalsbyggnaden vid Marinbasen i Karlskrona hänger en vapensköld, vilken prydde akterspegeln på galären Carls Crona. Galären var en av de 42 galärer, som byggdes 1749 efter fransk förebild. 13 större galärer med 22 par åror och 19 något mindre med 20 par åror byggdes. Till utseendet var de lika. De större krävde en besättning på 315 man och de mindre 295. En samtida galärmodell finns på Marinmuseum och har antagligen använts som åskådningsobjekt under byggnationen.

Vapenskölden till galären Carls Crona pryder sin plats i Modellsalsbyggnaden vid Marinbasen i Karlskrona. Foto Marinbasen

Åren 1749 – 1757 var galären stationerad i Karlskrona och utnyttjades i huvudsak för trupptransport till Pommern. Åren 1758 och 1759 var galären stationerad i Stralsund och deltog den 10 september 1759 i slaget vid Frichefs Haf. Svenskarna vann en stor seger över en preussisk sjöstyrka. Carls Crona skadades och kunde inte segla.

År 1768 förflyttades galären till Stockholm.

Efter 1749 byggdes inga fler galärer. De ansågs alltför personalkrävande och bräckliga, men användes ändå så sent som i april 1813 för överskeppningen av trupper från Karlskrona till Tyskland.

Galären Carls Crona avfördes ur skeppslistan 1780.

Huckerten Carlscrona

Huckert. Marinmusei fotoarkiv

Det finns inte mycket skrivet om huckerten Carlscrona, varvets nybygge nummer 101 från 1754

En huckert är en benämning på ett i Skandinavien och Holland förr brukligt, flatbottnat, rundgattat lastfartyg (lastdragare) med två (någon gång tre) master, i allmänhet tacklat antingen som galeas, med stormasten stående midskepps, eller med en mast midskepps och en mindre mast längst akterut. Huckerten hade stormasten midskepps, med tre råsegel och en mesanmast, men ingen fockmast. I Sydeuropa riggades huckerten i regel med latinsegel. Huckerten kunde lätt apteras till Bombkits.

Huckerten användes främst som lastdragare, en allmän term för underhålls- och transportfartyg. Fartyget hade inga kanoner och skroven var ganska lika, oavsett var de var byggda.

Vid örlogsvarvet i Karlskrona från 1600-talets slut till och med mitten av 1700-talet ett antal lastdragare, varav tre klassats som huckertar. Till detta kom ett tiotal s.k. bomkitsar, som kunde ha varit byggda med samma skrov som huckertar.

Det finns väldigt få uppgifter om huckerten Carlscrona. Den enda uppgift, jag kunnat finna, är ett utdrag ur Post och Inrikes tidningar från den 1 maj 1761. Här skrivs:

Den 1 Maji: Utgängne; lieuenanten Samuel Orre med Crono-Huckerten Carlscrona till Calmar.

Korvetten Carlskrona

Modell av korvetten Carlskrona i Amiralitetskyrkan i Karlskrona. Foto Olle Melin

Korvetten Carlskrona var det fjärde fartyget av Örlogsvarvets nybyggen, som fick sin hemorts namn. Hon var också det näst sista fartyget, som byggdes i Vasaskjul på Lindholmen.

I den svenska flottans historia är korvetten mest ihågkommen för förlisningen i Floridasundet den 30 april 1846, en förlisning som är flottans svåraste olycka i fredstid.

Konstruktör var dåvarande chefen för Konstruktionsdepartementen Joh. Arv. af Borneman och ritningarna för fartyget är undertecknade 7 mars 1829. af Borneman är mest känd som konstruktör av de stora linjeskepp som skulle ersätta skeppen från af Chapman som ledare av den svenska flottan.

Den 12 april 1837 restes stävarna till korvetten och den 20 september samma år fick hon namnet Carlskrona. Hon sjösattes den 13 augusti 1841, varefter fartyget lades i Polhemsdockan för utrustningsarbeten. Söndagen den 17 oktober 1841 gick korvetten till segels på sin jungfruexpedition. Seglingen gick till Medelhavet, där fartyget skulle överlämna den årliga tributen till Sultanen av Marocko och på så sätt garantera svenska fartygs säkerhet mot angrepp från de så kallade barbareskstaterna.

En andra resa till Medelhavet i samma ärende ägde rum 1844 – 1845 och från denna resa återvände korvetten till hemmahamnen Karlskrona den 18 juli 1845.

Två dagar före hemkomsten befalldes på generalorder, att fartyget omedelbart efter hemkomsten skulle rustas för en ny expedition för ”handelns skyddande och unga officerares exercis”. Rutten skulle gå till såväl Syd- som Nordamerika och en av uppgifterna var att överföra förnödenheter till den svenska kolonien Sankt Barthélemy i Västindien.

Denna resa startade illa. Den 7 augusti inträffade en olycka på redden utanför örlogshamnen i samband med hemtagning av ankare, varvid en man drunknade och en avmönstrades p.g.a. de skador han råkat ut för. Redan dagen efter skedde olycka nummer två, när fartyget under segling fick grundkänning på Pepparkullen norr om Kungsholmen. Man tog sig dock loss av egen kraft.

Rutten

I Europa gjorde korvetten uppehåll i Köpenhamn, Brest, Tanger och Gibraltar.

Färden gick vidare till Teneriffa och därifrån över ekvatorn till Montevideo, varefter fartyget gjorde ett långt uppehåll i Argentina för att därefter återvända till Montevideo.

Färden gick vidare till Rio de Janeiro och därifrån upp till Västindien och Sankt Barthélemy och där ankrade man den 2 mars 1846.

Den 2 april lättade man från Sankt Barthélemy och den 3 april var man framme i St Croix, varefter färden gick vidare till Havanna på Kuba.

Avseglingen från Havanna. Förlisningen

Torsdagen den 30 april 1846 kl 0630 kallades alle man på däck, ankaret lättades och seglen sattes, varefter korvetten anträdde den långa resan hem. Den fick emellertid ett abrupt slut.

Första timmarna på resan gick utan anmärkning med vackert väder. Man passade på att göra rent på trossbotten, samtidigt som vakten på däck tvättade linnekläder.

När chefen strax före fyra glas kom upp på däck, hade han nyss tagit observationer på instrumenten och det syntes tydligt på lugnet i hans ansiktet, att utslaget varit gott. Något tecken eller varning, att en orkanby var på väg att bryta ut, fanns inte. Klockan 6 e.m. kallades alle man på däck och det vanliga s.k. nattrevet togs in. Luften var inte så hotande. Plötsligt hördes ett underligt dån i luften. Order gavs omgående om seglens bärgande. Under utförandet av befallningen föll över korvetten den mest förfärande orkanby, som inom några sekunder gav fartyget en våldsam överhalning, så att ingen kunde hålla sin plats. Vattnet på läsidan forsade in om styrbord och inom loppet av två minuter gick fartyget till botten.

114 av korvettens 131 man starka besättning följde fartyget i djupet och 17 räddades. Dessa drev omkring på havet fram till den 3 maj, då de cirka kl 1000 på förmiddagen räddades av den tyska barkskeppet Swan destinerat till Philadelphia. En av de överlevande var sekonden, kaptenlöjtnant Tersmeden, som ombord på Swan undertecknade sjöförklaringen, som anlände till Sjöförsvarets kommandoexpedition den 8 juni 1846.

Den 11 maj anlände de skeppsbrutna till Philadelphia och den 18 for man med tåg till New York för att den 24 maj ombord på den svenska briggen Superb företa resan till Sverige. Den 30 juni ankom de överlevande till Göteborg, varifrån man landvägen avreste till Karlskrona, dit man ankom den 6 juli 1846.

Stadsjagaren Karlskrona

Stadsjagaren Karlskrona sjösätts den 19 juni 1939 vid Stora verkstadsbyggnaden på Örlogsvarvet i Karlskrona. Marinmusei fotoarkiv. Foto Örlogsvarvet Karlskrona

Efter omfattande utredningar beviljade 1924 års riksdag medel till nybyggnad av två jagare. Dessa fick namnen Ehrensköld och Nordenskjöld. Med dessa fartyg togs ett stort och betydelsefullt steg. De var båda i klass med dåtida omvärlds senaste jagartyper. Fartygen var på cirka 1000 ton, gjorde 35 knops fart och hade en bestyckning av tre 12 cm kanoner och sex 53 cm torpedtuber.

Redan innan ”Sköld-jagarna” var klara, föreslog sakkunniga, att en fortsättning skulle ske. Medel till två nya jagare beviljades av 1927 års riksdag och dessa fick namnen Klas Horn och Klas Uggla, det sistnämnda byggt vid Örlogsvarvet i Karlskrona som nybygge nr 298.

Medel till ytterligare två jagare av samma typ beviljades av 1933 års riksdag. Fartygen fick namn efter städer och detta avsåg att ge fartygen en slags ”hemmahamn” och ge anknytning till dess befolkning. Härmed hade begreppet stadsjagare lanserats. Fartygstypen utvecklades vid Götaverken i Göteborg, som också fick uppdraget att bygga det första fartyget, som fick namnet Göteborg (5). Fartyg nummer två i serien, Stockholm (6), byggdes på Örlogsvarvet i Karlskrona som nybygge nummer 303. År 1936 beviljades medel för ytterligare två systerfartyg, Malmö (7) och Karlskrona (8).  När andra världskriget bröt ut 1939 beställdes ytterligare två fartyg, Gävle (9) och Norrköping (10).

Under andra världskriget skedde en kraftig förstärkning av landets försvar. Flottan tillfördes en mängd fartyg av olika slag. Jagarna hade visat sig mycket användbara för de mest skiftande uppgifter. Detta innebar, att 1941 års urtima riksdag beviljade medel till ytterligare fyra stadsjagare av en modifierad typ. De beställdes redan samma år. Skrovet förlängdes och kryssaraktern ersattes med en spegelakter, som bl.a. gav ökad bärighet akteröver. Fartygen fick namnen Visby (11), Sundsvall (12), Hälsingborg (13) och Kalmar (14).

Stadsjagarna var en av de vackraste, skeppstekniskt mest lyckade och samtidigt problemfriaste fartygstyperna i svenska flottan.

Jagaren Karlskrona

Stadsjagaren nr 8, Karlskrona. Arkivbild

Jagaren Karlskrona, nybygge nr 306, stapelsattes på stora stapelbädden i Nya verkstadsbyggnaden 1938 och sjösattes den 19 juni 1939 och efter provturer levererades hon till flottan den 12 september 1940 och sattes omgående in i den s.k. neutralitetsvakten.

Fartygsdata

Längd över allt            94,6 meter

Bredd                         9,0 meter

Djupgående                2,6 meter

Deplacement, max      1240 ton, standard 1140 ton

Besättning                  130 man

Maskineri                   de Laval vx turbiner

Ångpannor                 3-Penhoët, oljeeldade

Effekt                         32 000 AHK

Fart                            39 knop

Jagaren Karlskrona ombyggdes 1951 och 1962 – 1963, den sista gången till fregatt.

Besättningen

Manskapsförläggningen låg i två plan under backen, medan befälsinredningar fanns både i akterskeppet och under bryggkomplexet. Besättningen fördelades på sex officerare, varav en kapten som fartygschef, 19 underofficerare, där maskin- och elektrocheferna hade förvaltares grad samt 119 underbefäl och meniga inklusive ett tiotal högbåtsmän. Inalles blev detta 144 man, d.v.s. något fler än den ursprungliga besättningsnumerären.

De första åren

Jagarens första år i flottans tjänst präglades av neutralitetsvakt och konvojtjänst.

Strax efter det att Tyskland angripit Sovjetunionen 1941, beordrades jagarna Karlskrona och Stockholm att lägga ut en minering utanför Gräsgård vid Ölands södra del. Tre tyska örlogsfartyg, hjälpminkryssarna Tannenberg, Preussen och Hansastadt Danzig, nonchalerade varningarna från den svenska minsveparen Sandön och gick med full fart in i mineringen. Alla sprängdes och gick till botten på mycket kort tid.

En annan händelse under andra världskriget inträffade den 21 juli 1942, där jagaren Nordenskjöld ledde en nordgående konvoj om elva fartyg. Karlskrona jämte vedettbåten Kaparen var med som eskortfartyg. Ett flygplan av typ S 5C Hansa skötte bevakningen från luften. Sveaångaren Bele var ledarfartyg bland handelsfartygen. Nordenskjöld befann sig cirka 60 grader på styrbords bog och cirka 2 000 meter från Bele. När konvojen befann sig cirka fyra distansminuter söder om Kungsgrund, började plötsligt flygplanet cirkulera kring en punkt mellan Nordenskjöld och Bele. Flygplanet fällde en bomb och vid vattenuppkastet syntes ett periskop med spikrak kurs mot Bele. Ett torpedanfall var tydligen igångsatt och möttes med totalt cirka 40 sjunkbomber. Karlskrona lade dessutom ut dimma för att skydda konvojen.  Ubåten bedömdes som sänkt, varefter Nordenskjöld och Kaparen fortsatte norrut med konvojen. Karlskrona låg kvar för att bevaka platsen. Luftbubblor och en oljefläck observerades, varför ytterligare sjunkbomber fälldes. Karlskronas ekolod gav utslag på platsen för ubåtens förmodade läge.

Första stora ombyggnaden

År 1951 skedde den första stora ombyggnaden av jagaren. Radar tillfördes liksom modernt luftvärn. För att ge ökad stabilitet breddades fartyget till 9,7 meter.

Andra ombyggnaden

Av flottans på 1950-talet befintliga jagare ombyggdes de äldsta till fregatter. Redan 1961 fick Karlskrona beteckningen F 79.

Fartygets farväl

Fregatten Karlskrona utrangerades den 1 juli 1974, varefter fartyget slutade som måltavla vid artilleriskjutningar för att sedan skrotas. Men innan detta fick de arbetare, som byggt henne 1939 göra ett besök ombord, när hon låg vid Mobiliseringskajen i Karlskrona. Det blev en både högtidlig och uppskattad stund med minnen och fotograferingar.

Hennes efterföljare och sjätte fartyget med samma namn blev minfartyget Carlskrona.

Minfartyget Carlskrona

Minfartyget M 04 Carlskrona. Foto Karlskronavarvet

Minfartyget HMS Carlskrona var det hittills största stridsfartyg, som byggts på Karlskronavarvet. Förutom att fungera som minfartyg konstruerades fartyget för att även kunna användas som flottans långresefartyg. Hon sjösattes den 28 maj 1980 i närvaro av kung Carl XVI Gustaf och den 19 mars 1982 levererades fartyget till marinen. Det är som långresefartyg fartyget har blivit känt.

Fartygsdata

Längd                         105,7 meter

Bredd                         15,2 meter

Djupgående                4,0 meter

Deplacement               3 150 ton

Fart                            20 knop

Besättning                  162 personer

HMS Carlskrona gjorde 22 långresor, varav fyra världsomseglingar, som en del av utbildningen av sjöofficerare och som representant för svenskt näringsliv. De första 20 åren tillryggalagde fartyget över en halv miljon distansminuter.

Åren 2001 – 2002 genomgick fartyget en halvtidsmodifiering med omfattande översyner och förändringar. Kostnaderna för de omfattande arbetena uppgick till cirka 200 miljoner kronor och översynen innebar, att fartyget kunde var operativt fram till 2020. År 2006 var det slut med långresorna och fartyget lades i malpåse (materielberedskap).

År 2009 byggdes HMS Carlskrona om till stabs- och ledningsfartyg och fartygsnumret ändrades från M 04 till P 04.

Lastning för uppdrag i Adenviken. Foto Olle Melin

Den 14 april 2010 påbörjades insatsen ME 02, där Carlskrona fungerade som ledningsfartyg för EU insats Operation Atalanta, en insats som hade syftet att bekämpa pirater i Adenviken. Fartyget avgick från Karlskrona den 13 mars och återkom till örlogshamnen den 5 december. År 2013. År 2013 gjorde fartyget en ny insats i de pirathärjade vattnen utanför Somalia.

Avresekorum i Kungl Amiralitetskyrkan 2009. Längst till höger fartygschefen Håkan Nilsson. Foto Håkan Jönsson

Fartyget genomgick en ny livstidsförlängning år 2017.

När detta skrivs fungerar HMS Carlskrona som stödfartyg för 3.sjöstridsflottiljen. Då har hon fungerat som ett dugligt skepp och en god företrädare för svenskt skeppsbyggeri i 40 år.

Hur länge fartyget kommer att vara kvar i den marina organisationen är idag oklart. 40 års tjänstgöring sätter sina spår och vissa av systemen ombord börjar bli till åren.

Olle Melin

 

Baggagården och släkten Bagge

Baggagården, på bilden, byggdes vid sekelskiftet 1900 och ärvde namnet från en på samma tomt beläget hus, som revs i och med uppförandet av Nya Baggagården.

Nya Baggagården i slutet av 1960-talet

Den ursprungliga Baggagården var ett större enplanshus med stor trädgård. Handlanden Bagge och hans fyra söner har gett namn till gården och en av sönerna även till Baggensgatan. Södra delen av Styrmansgatan hade då länge kallats Baggensgatan och spottar man tillräckligt länge på stenen, så blir den våt. 1877 fick Styrmansgatan söder om Varvsgatan officiellt namnet Baggensgatan. Denna gata försvann i samband med att varvets stora verkstadsbyggnad skulle byggas.

Baggensgatan norrut. I bakgrunden nya Baggagården

Baggagården tömdes på hyresgäster och i huset inrättades kontor för delar av Karlskronavarvets verksamhet. Bland annat arbetade min far, Birger Melin, här. Han var då elingenjör på Anläggningsavdelningen.

När varvets nya stora kontorsbyggnad stod klar 1967, flyttades verksamheten från Baggagården till det nya kontorshuset. Detta kontorshus blev ett mellanspel i varvets historia och är idag sålt till privat ägare.

”Nya” Baggagården revs 1971

Släkten Bagge

I slutet av 1700-talet bodde i hörnet Varvsgatan – Styrmansgatan en handlande vid namn Bagge. Han hade en hökeriaffär och sålde dessutom brännvin och med god omsättning kunde han ge sina söner en god uppfostran Två av dem blev tjänstemän på varvet varav en varvskommissarie och de andra två övertog faderns handelsverksamhet.

En av de sistnämnda, Frans Bagge, skötte de representativa uppgifterna och blev en kändis i Karlskrona med många kommunala uppdrag. Hans namn är främst förknippat med koleraepidemin i Karlskrona på 1850-talet, som sundhetsnämndens kassör, där han skulle se till, att folk inte led nöd. När epidemien var över och bokslut gjordes, visade det sig, att han också förbrukat hela sitt farsarv. Det var inte tal om ersättning, men han tilldelades guldmedalj för medborgerliga förtjänster.

Alla fyra bröderna var ogifta och bodde kvar i föräldrahemmet. De sågs alltid tillsammans och ligger begravda på Nättraby kyrkogård. Det är Frans Bagge, som gett namn åt Baggensgatan, som från början var södra delen av Styrmansgatan.

Olle Melin

Varvsrevyerna på 1950-talet

Ett årligt nöje för en tonåring som jag var att följa med mor och far på Varvsrevyn i Gamla teatern. Det var Örlogsvarvets driftvärn, som stod för revyerna och de disponerade teatern för dessa. I övrigt höll de till i Kronostallet i hörnet Varvsgatan – Konstapelsgatan.

Jag minns den ringlande kön fram till teatern. Det gällde att komma in snabbt till de bästa platserna. Under förställningen minns jag min fars skratt till repliker, som vare sig min mor eller jag begrep varför. Det visade sig så småningom, att skratten berodde på, att de agerande skojade med fars arbetskamrater för något dumt de gjort under året. Det där med hånskratt…

Stig och Martin framför Oscar II

De tunga namnen på revyerna var utan tvekan Stig Wihlborg och Martin Okmark, vilka var vana revymänniskor även utanför varvet. Stig jobbade på optiska verkstaden och Martin i plåtslagarverkstaden. Vidare medverkade Sander Johansson, som kom från rörverksaren eller kopparslagarverkstaden, som många sa vid denna tiden och Arne Magnusson, vars arbetsplats för mig är okänd. Till dessa kom en eller flera primadonnor, inte alltid från varvet.

Arne Magnusson och Martin Ortmark

Man skojade friskt med varvets chefer och andra potentater i örlogsstaden. Det mesta är idag glömt med ett undantag. I en av revyerna skojade man friskt med varvets överingenjör, som jag vill minnas hette Björkstrand och tackade gud för att han flyttat till Stockholm. Den visan lever kvar än i dag i örlogsstaden.

Jag har kommit över ett programblad från en av revyerna. Tyvärr finns inte tryckåret på bladet och de olika revynumren ger inte heller de någon ledtråd. Man kan dock konstarena, att detta är höll man sig med inte mindre än två primadonnor, Gunvor och Anna-Lisa, vilkas efternamn inte framgår av programbladet. Revyn detta år hette Pottholms Blaskan, och programbladet, som omfattade åtta sidor hade inte mindre än 8 sidor, av vilka fyra sidor var annonser. Idag är det nästan omöjligt att få in så mycket annonser i en lokalrevy.

(klicka på sidan så blir den läsbar i högre upplösning)

(klicka på sidan så blir den läsbar i högre upplösning)

Som syns på programbladet handlar revyn om företeelser och händelser på varvet och i Karlskrona.

Man höll sig med egen orkester och av programbladet framgår att musikerna hette Arne, Gösta, Birger och Sven. Arne Elmqvist spelade piano, Gösta Jarny spelade trummor och bröderna Birger och Sven Lundberg spelade saxofon och klarinett respektive trumpet. De båda sistnämnda hade sin dagliga verksamhet vid KA 2 musikkår.

(klicka på sidan så blir den läsbar i högre upplösning)

(klicka på sidan så blir den läsbar i högre upplösning)

Jag har också haft tillgång till några av Stig Wihlborgs anteckningar och vad jag förstår, så var dessa endast till som hållpunkter. Jag har känslan av, att det improviserades en hel del.

Stig Wihlborg i Östra skärgården

Bland anteckningarna har jag hittat embryo till två andra revyer, En kallades Elmgård och Rosenbom, syftande på den legendariska amiralitetspastorn Carl Ossian Elmgård. Den andra hette En dag vid fiskbron, där Stig gjorde succé som fiskarkäring. Huruvida revyerna kom att heta enligt förslaget, vet jag inte.

Revyerna blev lokala succéer och Stig och Martin fortsatte med nyårsrevyer och många tvåmansförställningar hos olika föreningar i Karlskrona. För sina insatser fick de Karlskrona kommuns kulturpris någon gång på 1980-talet.

Sista föreställningen

Gamla teatern invigdes 1880 och var i bruk fram till 1939, då nuvarande Konserthuset togs i bruk. Under kriget användes teatern som förrådslokal och var under en period säte för Pingstförsamlingen i Karlskrona. När revyerna spelades på 1950-talet var lokalen i ett mycket dåligt skick.

Gamla teatern

Varvsrevyerna var et mycket populärt inslag i Nöjes-Karlskrona och många minns den kalla teatern och de varma skratten.

Olle Melin

PS

Jag tror, att Stig Wihlborg förlåter mig i sin himmel, när jag berättar denna lilla sanna historia om Stig.

Stig var vid ett tillfälle med på en utbildning, där man diskuterade ”Förändringar – hot eller möjlighet”. Ledaren pläderade länge för möjlighet, men till sist kunde inte Stig tiga länge, utan utbrast.

Jag ska berätta, att när jag fick jobb på varvet som löpare när jag var fjorton år, så gick jag hem till farmor och berättade den glada nyheten. Det tårades för gumman, hon kramade om mig och sa:

• Lille pojk, pensionen är räddad! DS

 

Gubben Rosenbom i Karlskrona

Kungl Amiralitetskyrkan, Ulrica Pia och Rosenbom tillhör Karlskronas mest välbesökta turistmål. Sommartid är antalet besökande mycket stort och Gubben Rosenbom samlar årligen in en icke oansenlig summa till församlingens verksamhet. Men berättelserna om Rosenbom skiftar nästan lika mycket som färgerna på turistbussarna. Varför står han där och vem är han?

Ett besök i Kronoby i Österbotten, som gjordes i januari 2007, hjälpte till på vägen i sökandet.

Varför står Rosenbom utanför Amiralitetskyrkan?
Varför är denna fattiggubbe placerad utanför Amiralitetskyrkan?

Amiralitetskyrkan

Det finns två källor, som kan vara viktiga. Den ena källan är Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa och den andra är amiralitetspastor Carl-Axel Malmbergs minnesbok om Amiralitetsförsamlingen, som gavs ut i samband med Karlskronas 300-årsjubileum.

Selma Lagerlöf kan hemma på Mårbacka ha haft en bok av den ryske författaren Aleksandr Pusjkin, Bronsryttaren, som är en dikt publicerad 1833. Dikten är en hyllning till tsar Peter den store. I Sankt Petersburg utspelar sig i dikten en parallellhistoria till den händelse som äger rum i Karlskrona mellan Karl XI, Rosenbom och Nils Holgersson. Lagerlöf fann kanske i Pusjkins dikt en berättelse, som hon skickligt kunde använda sig av och som dessutom visar, vilket stort intresse för utomnordiska författare, som Lagerlöf hade.

I Carl-Axel Malmbergs bok Kungl Karlskrona Amiralitetsförsamling 1680 – 1980 står det i kapitlet om Gubben Rosenbom följande:

År 1672 upprättades ett kontrakt mellan svenska kronan och Kronoby socken i Österbotten, vari fastslogs, att socknen årligen, mot befrielse från gängse knekts- och båtsmansrotering skulle tillhandahålla ”30 duglige skeppstimmermän för amiralitetets skeppsgård”. Ett liknande kontrakt upprättades några år senare med Pedersöre socken i Österbotten. I detta stipuleras, att sockenallmogen allt framgent årligen skall uppställa ”80 duglige och svars gode timmermän för Örlogswarfvet i Karlskrona”. Båda kontrakten förnyades med jämna mellanrum under hela 1700-talet fram till 1809, då Finland skildes från Sverige.

Fattiggubben i Kronoby

Pedersöre storsocken är det som idag utgör Jakobstads-, Karleby och andra intilliggande kommuner.

Fattiggubben vid Jakobstads kyrka

I Karlskrona har vi Finnagränd och Finska kyrkan. Varför heter de så? Amiralitetskyrkans timmer kommer med all säkerhet från Baltikum, men det finns de, som hävdar, att Ulrica Pia en gång stått i Finland och där nedmonterats och på nytt rests i Karlskrona. Föga troligt? Men Amiralitetskyrkan påminner mycket om kyrkorna i Österbotten såväl interiört som exteriört. Utanför kyrkorna i Österbotten eller i deras närhet står det en fattiggubbe och så gör det utanför Ulrica Pia.
Soumen Vaivaisukot eller Finlands fattiggubbar översätts till engelskan Finlands Wooden men at – alms, vilket översatt kan bli ”Allmosegubbarna”. Just allmosor är det, som gubbarna i Österbotten vädjar om till fattiga och sjuka.

I Finland finns idag 119 träskulpturer, varav en är avbildad som kvinna. Den 120:e skulpturen är en tavla i Reso kyrka. Fattiggubbarna finns från Helsingfors i söder till Uleåborg i norr med koncentration till västra Finland och Österbotten i synnerhet. Fattiggubben i Larsmo är Österbottens äldsta, på plats sedan 1782.

Fattiggubben vid Larsmo kyrka, Österbottens äldsta
Rötterna går tillbaka till medeltidens offerstockar, dessa ihåliga och med järnband försedda sparbössor. De påvliga dekreten kan spåras till åren från 1213 och 1308.

Reformationen avskaffade offerstockarna. 1571 års kyrkoordning nämner, att kollekter skall samlas in till sjukhus och insamlas i stockar eller kistor. Fattigstockarna kan härledas till år 1649, då drottning Kristina befallde, att fattigstockar skulle uppsättas på offentliga platser. Helgon som bilder skulle vara otänkbart, då detta inte är förenligt med Luthersk tradition. I stället förekom bilder på de bibliska personerna Bartimaios, en blind tiggare, som satt utanför Jerikos stadsport, omnämnd i bl.a. Markus 10:46 och Lasarus, den arme mannen med bölder. Dessa två förekom som fattigstockar i Seester i Nordtyskland och är daterade till 1613.

År 1772 hävdades det, att fattiggubbarna finns överallt i Sverige. Detta syftar på Österbotten, som då var svenskt. I Karleby (Kokola) finns en anteckning, att fattigbössan inbringar 20 öre år 1671. Traditionen med fattiggubbar har sin begynnelse i just Karleby och Pedersöre storsocken.

Välbärgade människor bar i synnerhet ansvar för fattigvården. Under 1700-talet började en mer organiserad fattigvård växa fram i Sverige/Finland. 1686 års kyrkolag påbjöd, att varje församling skulle sörja för sina fattiga

En anledning, som först kan tyckas oväsentlig, blir mer intressant, när man betraktar den lite djupare. Finlands befolkning är framförallt boende längs kusten. Just vid kusten skedde handeln. Pengar var därför en vanlig företeelse och i stället för att frakta mjöl, kött och andra förnödenheter till de fattiga, gav man penninggåvor till fattiggubbarna.

I Österbotten har man historiskt ägnat sig åt skeppsbyggeri. I Kronoby socken fanns Jouxholmens amiralitetsskeppsvarv från slutet av 1600-talet till 1700-talets början. Galjonsfigurer, som vi kan betrakta på Marinmuseum i Karlskrona, var också något, man ägnade sig åt på varvet i Jouxholmen. Galjonsfigurerna var inga helgonbilder och de, som snidade dessa, nyttjades också, då en fattiggubbe skulle tillverkas. Även detta släktskap – varv och fattiggubbe – är alltså tydligt.

Minnessten, skeppsvarvet på Jouxholmen

Infarten till skeppsvarvet, idag museum
Det var naturligt, att man som förebild till fattiggubbarna använde sig av de efter krigen kringvandrande och tiggande krigsinvaliderna. Fattiggubbarna i Österbotten, till skillnad från fattiggubben i Karlskrona, är ofta enbenta och stödjer sig på en krycka eller käpp. Många av fattiggubbarna är klädda i soldatens klädsel under 1808 – 1809 års krig.

Finlands äldsta gubbe finns vid Hauho kyrka 5 mil öster om Tammerfors och kallas Bartamaios, vars livsöde tidigare beskrivits. Denna gubbe har fått ett hugg i huvudet av en rysk sabel, då kyrkan plundrades av en trupp ryska soldater

En del av gubbarna härstammar från 1700-talet, andra är betydligt yngre. Upphovsmännen är uteslutande män av folket; bysnickare, timmermän, kyrko- och skeppsbyggare.

Man delar in fattiggubbarna i tre kategorier:

a. Södra Finland. 100 – 150 cm höga. Barhuvade reliefer.
b. Mellanösterbottniska typen. 120 – 180 cm höga. Barhuvade reliefer.
c. Nordliga. Helfigurer. Står fritt eller lutade mot en vägg. Har hatt på huvudet. 160 – 195 cm.

Rosenbom tillhör den sistnämnda typen. Ofta står det: Den som hjälper en fattig han lönar Herren, som belönar Honom tillbaka.

Kronobys fattiggubbe bär texten: Tänk på mig, då dig går väl, vilket syftar på Går det bra i livet, så nog skall fattiggubben få sin del.

En kunglig resolution undertecknad 1674 uttryckte, vilka socknar som skulle bilda stommen i den svenska flottans bemanning. Däri ingick inte Kronoby. Kronoby hade redan 1672 tecknat ett kontrakt med amiralitetet att hålla 30 timmermän i kronans tjänst Jacobus Brennerus (Jacob Brenner), kyrkoherde i Kronoby, låg bakom detta kontrakt. (30 timmermansrotar)

1681 börjar Kronobyborna att arbeta vid örlogsvarven, i det som idag återstår av det en gång så väldiga Sverige. 150 man börjar sin tjänst i Karlskrona samma år. 1746 finns det 27 timmermän i Karlskrona från just Kronoby. Fram till 1809 varade detta kontrakt.

I Kungliga Karlskrona Amiralitetsförsamling omnämns gubben utanför Amiralitetskyrkan första gången den 17 december 1793. Det är mycket troligt, att någon vid denna tid skapar Rosenbom i Karlskrona. Båtsmännen och skeppstimmermännen ansågs vara en andra klassens medborgare. De var svenskar, men ändå inte. De behandlades ofta illa och man var snål i sitt förhållningssätt mot dem.

Gubben Rosenbom

Fattiggubben utanför Amiralitetskyrkan är förmodligen ett arv från Österbotten. Men Rosenbom är också skapad för att påminna om fattigvården och uppfyllandet av 1686 års kyrkolag. Men han kan också vara en protest mot den svenska överheten.

Kronobybon Jan-Erik Rudnäs har dokumenterat alla Finlands och Sveriges fattiggubbar. I Sverige finns förutom Rosenbom ytterligare nio gubbar. Markus Leppo historiker vid Helsingfors universitet och arkitekt Kaija Santaholma har båda dokumenterat kring gubbarna och bedömt, att ursprunget är Österbotten.

Jan-Erik Rudnäs bok om Sveriges och Finlands fattiggubbar

Vem var Rosenbom
I Sven-Öjvind Swahns bok Gubben Rosenbom och andra historier från Karlskrona, skulle förebilden för Rosenbom vara konstapelmathen (Mått) vid flottan Mats Rosenbom och han skulle av frusit ihjäl vid kyrkotrappan nyårsafton 1717 efter att ha gått en tiggarvandring på Drottninggatan nyårsaftonens eftermiddag och kväll.

Mats Rosenbom har funnits i Karlskrona och ägde enligt fastighetsförteckning redan år 1700 ett hus vid Sundsmaren, nuvarande Chapmansplan. Om denna Mats Rosenbom var förebild för fattiggubben, så har han avlidit redan 1706 eller möjligen 1711. Han var i så fall konstapel vid flottan, en underofficer, som hade att hantera kanoner, kulor och krut. Enligt tillgängliga kyrkoböcker fick åren 1706 och 1711 konstapelänkor pengar efter avliden make, så kallad nådemånad. Vilket år, som är det rätta är omöjligt att säga. Rosenbom kan också ha avlidit på annan ort, t.ex. vid kriget mot Polen 1705 – 1706. Det är med all säkerhet inte Mats Rosenbom, som stått modell för fattiggubben.

I Kronoby hävdar man, att gubben fått sitt namn efter en bokhållare vid Amiralitetets skeppsbyggeri, Anders Rosenbom, som fanns vid varvet på 1690-talet. Han var känd för sin snålhet och de finska skeppstimmermännen skulle som hämnd för bokhållarens girighet ha skapat Gubben Rosenbom.

När namnet Rosenbom dyker upp första gången är oklart, men troligen först in på 1800-talet och då endast med Gubben.

Med nuvarande underlag är det omöjligt att säga, vem som stått modell för gubben.

Gubben Rosenbom idag
Den ursprungliga Gubben Rosenbom står idag inne i kyrkan nött av väder och vind. Gubben utanför är ett verk av bildhuggaren vid örlogsvarvet Karl Karlsson, mest känd som Hästö-Kalle. Han gjorde kopian 1956 av teak från ett skrotat pansarskepp.

Även Hästö-Kalles gubbe har under 65 år påverkats av vädrets makter och våren 2007 genomfördes en omfattande renovering av gubben vid Kockums, Karlskronavarvet.

Hästö-Kalle. Foto Lennart Bergquist

Nils Holgersson
Selma Lagerlöfs bok ”Nils Holgerssons underbara resa” kom ut första gången den 24 november 1906. På etthundraårsdagen avtäcktes vid infarten till kyrkan skulpturen ”Sprungen ur boken” skapad av konstnären Ralf Borselius från Hammenhög. Skulpturen har tillkommit genom en donation av till Stadsbudskåren i Karlskrona, som i samband med avtäckningen överlämnade statyn till Amiralitetsförsamlingen. Det är utan tvekan så, att Selma Lagerlöfs bok gjort Rosenbom känd över delar av världen. Men beträffande Gubben har hon frl. Rosenbom fanns inte ombord på Dristigheten under Viborgska gatloppet.

Kronoby i Finland
Kronoby ligger cirka 11 mil norr om Vasa och med Jakobstad som närmaste större stad. Kronoby kommun har cirka 6 700 invånare och utgör en utpräglad jordbruksbygd. Den största arbetsgivaren är en förpackningsindustri med 450 anställda följd av kommunen med 430.

Kronoby är i dag en av Finlands cirka 250 kommuner. 84% av invånarna är svenskspråkiga. Svenska folkpartiet dominerar stort i politiken.

Förutom tidigare nämnd industri förekommer tillverkning av lantbruksmaskiner, läder, tryckimpregnerade stolpar m.m.

Prost startade skeppsvarv
Mitt ute i den finska ödemarken ligger ett museum, som påminner om det amiralitetsskeppsvarv som var beläget här åren 1673 – 1704 och där det under denna period byggdes 63 skepp, i huvudsak lastdragare. Mitt i området stod en minnessten, där namnet Karlskrona förekom och detta med anledning av, att skeppstimmermän
från trakten drog till Karlskrona från 1680. Att verksamheten fick en kort livslängd beror dels på bristen på skeppstimmermän men också på landhöjningen, som omöjliggjorde sjösättning av fartygen. Sedan varvet lades ned 1704 är landhöjningen på platsen cirka 3 meter. Den som startade verksamheten vid varvet var prosten i församlingen, Jacobus Bennerus.

Museet har kunnat byggas upp tack vare ”talko” från markägaren, Jan-Erik Nyros. Talko är finska för ideellt arbete.

Kronoby församling och kyrka
Kronoby kyrka från mitten av 1800-talet är liksom Ulrica Pia i Karlskrona en korskyrka i trä. Till kyrkan hör också en klockstapel och det är i anslutning till denna, som fattiggubben är placerad. Nuvarande fattiggubbe är från 2006 och ersatte då en gammal med samma utseende. I kyrkan finns bland annat en vägg med altarmålningar, 12 stycken, som nästan i serieform beskriver olika episoder från bibeln.

Andra besöksmål
I Kronoby har en gång funnits en av Finlands två spetälskekolonier. Platsen heter Korpholmen och på platsen har i dag Hembygdsföreningen byggt upp den gamla kyrkan i en autentisk återgivning. Kyrkan invigdes i juli 2007, n är Kronoby kommun firade 400 år.

Hembygdsgården, gamla byskolan, folkhögskolan, Kronoby kommunkontor, båtmuseet i Bosund, Larsmo kyrka och fattiggubbe samt Jakobsstads kyrka och museum är andra mål värda att besöka. Folkhögskolan, som är en av 16 i Finland, drivs av fem kommuner, nämligen Karleby, Kronoby, Jakobsstad, Pedersöre och Larsmo. Totalt genomgår cirka 1000 elever årligen utbildning vid skolan.

Spår av Blekinge
I hembygdsgården fanns bonader, som mycket påminde om Blekingesöm. Det sägs, att kvinnor, som följde skeppstimmermännen till Karlskrona och återvände till Kronoby, tog med sig detta hantverk.

Hemslöjd från Kronoby

Det kan vara så, att vår egen blekingseka skulle inspirerats av den österbottniska fälbåten. Fälbåtar finns i stor omfattning vid Båtmuseet i Bosund. Vissa typer av fälbåtar påminner starkt om blekingsekan. Fälbåten är dock byggd i fur, eftersom ek saknas i dessa trakter. Den fallande stäven, bordläggningen och akterspegeln, som finns på vissa fälbåtar kan ha varit inspirationskälla för blekingsekan. Fälbåten används i huvudsak av säljägare, men har självklart också andra användningsområden. I vissa fälbåtar är akterspegeln möjlig att ta bort. Detta var till för, att man skulle kunna ta ombord kreatur i båten. I Blekinge kallades i äldre tider akterspegeln på blekingsekan för kobjälke.

Avslutning
Denna artikel ska försöka visa, varför Rosenbom står, där han står. Men vem Rosenbom egentligen var, är fortfarande ett frågetecken. Besöket i Finland gav vissa ledtrådar, men gav också mycket kunskap om de skeppstimmermän som lämnade området för tjänst i Karlskrona och de ömsesidiga influenser som finns mellan Karlskrona och Österbotten.

Ovanstående artikel är ett utdrag av en artikel ur Årsbok för Marinmusei vänner 2007 skriven av amiralitetspastor Henrik Lindén och undertecknad redaktör.

 Olle Melin

 

Jarramas – varvets sist byggda segelfartyg

Det är den 1 februari 1900 och klockan är 1400. Övningsfartyget Jarramas sjösätts från Stora verkstadsbyggnaden inför en stor samling honoratiores och självklart ännu fler varvsarbetare vid dåvarande Örlogsvarvet. Sjösättningen förrättades av dåvarande befälhavande amiralen, konteramiralen Jacob Hägg, den kände marinmålaren.
Jarramas var nybygge 275 vid Örlogsvarvet sedan starten 1680.

Redan den 1 juni år 1900 startades den första resan under befäl av kapten Carl Gyllenstierna.
Jarramas byggdes i järn och var systerfartyg till Najaden, som sjösatts 3 år tidigare, 1897, Najaden var byggd i ek på järnspant och var fartygsbygge 267
Jarramas kom att bli varvets sist byggda segelfartyg.
De båda övningsfartygen var världens minsta fullriggare. Det påstås dock, att Najaden är två decimeter kortare än Jarramas.

Jarramas sjösättning den 1 februari 1900

Jarramas seglade med Skeppsgossar från sommaren 1900 till och med sommaren 1938, vilket var sista året med skeppsgossar som elever. Den sista karlskrivningen ägde rum i april 1939 och med detta var skeppsgossarna förpassade till historien.

Jarramas under segel
Efter några år som logementsfartyg vid Örlogsvarvet, sattes hon åter i tjänst 1943 för segling med elever från Flottans sjömansskola och detta fortsatte till och med sommaren 1946. Året efter togs skonerterna Gladan och Falken i bruk för flottans segelutbildning och den verksamheten lever vidare. Fartygschef vid sista seglingen sommaren 1946 var kapten Sven Riben.
Jarramas seglade med skeppsgossar i huvudsak från Skeppsgosseskolan i Karlskrona, medan Najaden seglade med Marstrandsgossarna. Detta hindrade inte Jarramas från att då och då lämna Östersjön ut på Västerhavet. Till sjöss är det vanligt att man sotar för linjen, d.v.s. när fartyget passerar ekvatorn. På Skeppsgossefartygen sotade man för Kullen, när man seglade ut på Kattegatt.
Namnet Jarramas är turkiskt och tillsammans med fartyg kallade Illerim, blir det översatt till svenska, Blixt och Dunder, vilket turkarna lär ha kallat Karl XII. Det finns också uppgifter på, att namnet Jarramas betyder ”Den busige”.
Efter avmönstringen efter sommarseglingen 1946, lades fartyget upp vid Örlogsvarvet för att år 1950 säljas till Karlskrona stad. Efter viss översyn m.m. förtöjdes Jarramas vid Borgmästarfjärden, där hon sommartid blev ett omtyckt sommarcafé och där det anordnades visaftnar och annan underhållning.
I början på 1990-talet förtöjdes fartyget vid Kungsbron och i samband med Marinmuseets invigning den 30 juni 1997 skänktes fartyget av Karlskrona kommun till Marinmuseum.
Där har hon nu legat i drygt 20 år och åtskilliga timmars underhåll har genomförts. Målsättningen är, att fartyget ska återställas i sitt ursprungliga skick. ”Alla delarna finns!” Det är inte meningen, att hon ska kunna segla igen, men väl tas ut på fjärden för segelexercis.
Andra fartyg med namnet Jarramas
Den Jarramas, som vi känner till är nummer IV av fartyg, som haft namnet Jarramas och som tjänat den svenska flottan.
Jarramas I konstruerades av Charles Sheldon och var ett beställningsverk från Karl XII. Det sägs att kungen själv gjorde ritningarna.
Fregatten Jarramas I byggdes i Västervik och sjösattes den 14 juli 1716 och slopades 1754.
Jarramas II var också en fregatt och var en spegelbild av Jarramas I. Hon byggdes vid Örlogsvarvet i Karlskrona 1759 som nybygge nr 108.
Jarramas III var en korvett och byggdes vid Örlogsvarvet som nybygge nr 195 och sjösattes den 13 april 1821.
Fartyget utrangerades 1860 och användes därefter som materialbod vid varvet fram till 1879, då hon såldes till den tyske konsuln Frans Herman Wulff. Han använde skrovet till en förlängning av en stenbrygga på Jordö (Östanön) på västra sidan av Almö. Bryggan användes för lastning av sten från stenhuggeriet på Jordö. Här blev hon liggande fram till början av första världskriget, då hon sprängdes av försvaret efter att en längre tid utsatts för plundring.
Lite data om Jarramas IV
Längd över allt 39,15 meter
Största bredd 8,38 meter
Djupgående 3,32 meter
Deplacement 350 ton
Segelyta 1002 kvadratmeter

Masthöjder
Fockmast 24,0 meter
Stormast 25,25 meter
Kryssmast 20,84 meter
Besättning
4 officerare
7 underofficerare
15 korpraler
92 skeppsgossar
PS. Vill Du läsa mer om Jarramas, så rekommenderas Vincent Rundkvists bok ”Jarramas. Livet ombord på en fullriggare”, utgiven som Föreningen Gamla Carlscronas årsbok 1990.

Olle Melin

Våldsam eldsvåda 1940

Lördagen den 18 maj 1940 möttes Karlskronaborna ovanstående rubrik, när man slog upp dagens lokala tidningar. Det hade brunnit ordentligt i två av varvets verkstäder.
Eldsvådan bröt ut vid 19-tiden kvällen innan och drabbade två verkstäder, målarverkstaden och det s.k. timmermansskjulet, vilka sammantaget hade en längd på omkring 100 meter. Båda byggnaderna brann ned till grunden.
De brunna byggnaderna låg mellan varvsportarna 17 och 18.
Tre minuter över 19 upptäcktes branden av en varvsarbetare, som omedelbart larmade varvspolisen i 17:s port. Såväl marinens som stadens brandkårer var på plats inom några minuter.

Elden fick god näring i och med att målarverkstaden innehöll många brännbara ämnen och de båda brandkårerna möttes av ett flammande eldhav. Man gjorde försök att från verkstaden rädda dyrbara oljor, färger m.m. Man lyckades få ut en del dyrbara oljefat och färger. Värre gick det för timmermansskjulet, där det förvarades en stor mängt torrt virke, vilket inte kunde räddas.

Brandkårernas ansträngningar att minska brandens omfattning, visade sig till en början förgäves trots intensivt arbete.
I samband med branden rökskadades tre brandmän, vilka fördes till marinens sjukhus för vård. En fjärde brandman fick ett slag i huvudet och fördes även han till marinens sjukhus. Sjukhuset rapporterade senare under kvällen, att ingen fara förelåg för de skadade.

På tidningarnas fråga meddelade varvschefen, amiral Wijkmark, att verksamheten vid varvet kommer att fortsätta som vanligt.

Efter branden byggdes nya byggnader på platsen och dit flyttade bl.a. landinstallationsavdelningen avdelning 65 och en cykelverkstad.
Timmermansskjulet ersattes av nya byggnader längre västerut och dessa stod färdiga 1943.
Olle Melin
Bilderna från branden togs av min far, Birger Melin, som då arbetade vid landinstallationsavdelningen och togs ungefär från den plats, där Emanuelskyrkan ligger.

 

Sjökarteförrådet på västra delen av varvsområdet

På västra varvsområdet, en gång södra delen av Stora Björkholmen, byggdes den byggnad som kom att få många namn och där jag har använt mig av namnet Sjökarteförrådet. Officiellt namn är byggnad 101 eller Nautiska sektionen. Byggnaden skiljer sig markant från övriga bruksbyggnader

Sjökarteförrådet
” I bildens bakgrund syns till vänster om Mastkranen en byggnad, som genom sitt utseende skiljer sig från varvets övriga bruksbyggnader. Den röda tegelbyggnaden med sina torn byggdes 1886 och hade ritats efter den tidens arkitektoniska stilideal. Samma sort återfinner vi längs den 1887 avbrända Ronnebygatan, den sort som senare tiders funktionalister brukade kalla ”eklektisk kopieringsarkitektur”, men som numera har tagits till nåder igen!
Citerat från förre stadsarkitekten Bo Swahn.
Huset byggdes för Nautiska Sektionen och har innehållit förutom sjöinstrument-och sjökarteförråd också kontorslokaler för torped- och mindepartementet dess-utom marketenteri. På senare tid har olika provturskommandon utnyttjat huset. Det var bottenvåningen, som användes som marketenteriåren 1941 till 1973. En omfattande ombyggnad skedde 1948.
På det östra tornet ses en lanternin, som användes för kontroll av olika optiska instrument.
Arkitekt är August Strehlenert levde åren 1853 till 1909. Han anställdes som byggchef på örlogsvarvet i Karlskrona 1874 och slutade 1886, samma år som han startade egen verksamhet staden.

August Strehlenert
August Strehlenert har satt många spår i arkitekturen i Karlskrona som till exempel:
– Gamla teatern 1879 – 80
– Epidemisjukhuset på Tullholmen 1892
– Kommunala flickskolan 1897. (Idag del av Rosenfeltskolan)
– Saluhallen 1904
– Fribergska huset 1905 – 06
– Kyrkogårdskapellet 1906
Det finns ytterligare byggnader som bär Strehlenerts namn.
Gamla teatern, som i olika omgångar ägdes av varvet, byggdes åren 1879 – 1880 och revs 1972, till många karlskronabors förtret. Byggnaden ersatte ett gammalt stort materialförråd, som byggdes om till teaterlokal (teaterladan), efter det att Materialförråd 1 tagits i bruk 1886. (Denna sistnämnda byggnad är i dag en del av örlogshamnen).

Gamla teatern
I gamla teatern bedrevs teaterverksamhet intill 1939, då konserthuset på Stortorget invigdes. Under andra världskriget användes lokalen som förråd och den har också en kort period varit uthyrd till Filadelfiaförsamlingen i Karlskrona. Så småningom togs lokalen över av varvets driftvärn och det var i driftvärnets regi, som de så kallade varvsrevyerna drevs. I dessa var det kända varvsarbetarna Stig Wihlborg och Martin Okmark Primus Motorer. För övrigt hade Stig Wihlborg under många år sin arbetsplats i Sjökarteförrådet och då i den optiska verkstaden.

Här kan det vara på plats att ta en av Stigs historier: (Den lär för en gångs skull vara sann).
Stig deltog vid ett tillfälle i en kurs, där man diskuterade ämnena tradition eller förändringar och kursledaren pläderade kraftigt för förändringar. Då kunde inte Stig längre hålla sig, utan utbrast i följande:
Jag var 15 år, när jag fick jobb på varvet och jag gick hem till farmor och berättade den glada nyheten. Det tårades för gumman, hon kramade om mig och utbrast: Lille pojk, pensionen ärt räddad.

Sista föreställningen

Bilden på teaterns interiör är tagen några dagar före rivningen och i en ouppvärmd lokal framträdde Stig och Martin i några gamla nummer från varvsrevyerna.

Saluhallen
Saluhallen togs i bruk 1904 och revs omkring 1950. Utanför härskade fiskagummorna från skärgården och de försökte på olika sätt dra kunder till sig. Här har säkert många varvsarbetarfamiljer köpt sin fisk. Här finns det också ett lager historier att välja bland, som till exempel den fina dam från Stockholm, som tyckte, att fisken inte såg frisk ut: Svaret kom omgående:
Det är värre än så lilla frun, den är död!

Fiskargummor
Det var också på Fisktorget som de två björkholmsfruarna träffades, varvid den ene sa: Hur är det med Din man Frans nu för tiden.
Frasse har gått in i den eviga vilan.
O Herre Gud, tar de in så gamla karlar på varvet?

Fribergska huset
Till slut några rader om Fribergska huset på Kungsplan. Här öppnades 1906 Karlskronas första biograf med namnet Carlskrona biografteater. Den blev inte långlivad – den lades ned redan 1909. Kanske var någon varvsarbetare biografvaktmästare, vilket inte var ovanligt och om detta kan man läsa i Bernth Svenssons lilla häfte om varvsarbetarnas fritidssysslor.
Olle Melin

42 år sedan Proviantboden slog igen

Många minns fortfarande den lilla butiken vid västra änden av Stumholmsbron i nedervåningen på kasern Sparre. I den affären gällde inköpskort och de nutida idéerna med rabattkuponger, reklamblad och röda lappar var inte att tänka på.

Jag talar om Marinens proviantbod. Trots att verksamheten endast pågick i 53 år, så var det utan tvekan ett stycke militärhistoria, som gick i graven, när butiken slog igen nyårsafton 1977.

Efter omfattande turer kom verksamheten i gång den 2 juni 1923. Verksamheten började i källaren på nuvarande Sjöofficersmässen och från början fanns det 32 olika varuslag i sortimentet. Köpmännen i Karlskrona protesterade på det grymmaste mot initiativet att låta den köpstarka militära personalen handla i en egen butik till egna priser. I en skrivelse till Kungl Marinförvaltningen påpekades att ”privilegierandet av Flottans personal i Karlskrona helt stod i strid med den likarättsprincip som nu efter alla privilegieförordningars upphävande konsekvent bör tillämpas i vårt land”. De statsfinansiella följderna av denna handel kunde väntas bli allvarliga, samtidigt som effekterna måste bli kännbara, rent av förödande för stadens köpmän. Sådant borde staten inte medverka till eller främja.

Men egentligen var detta med proviantförsäljning inte något nytt för militär personal. Före proviantbodens tillkomst fanns det i Karlskrona liksom vid andra större garnisonsorter möjligheter för den militära personalen att privat köpa in av de produkter som fanns i förråden. Bestämmelserna liksom försäljningsformerna varierade från plats till plats.

Kunderna måste uppvisa ett inköpskort. Ursprungligen föreslogs, att endast personal vid officers- underofficers-, mariningenjörs-, marinintendents- och marinläkarkårerna liksom ecklesiastikstaten och poliskåren liksom gifta underofficerskorpraler och korpraler skulle få rätt att ta ut proviant till självkostnadspris.

Proviantbodens inköpskort
Efter hand ändrades reglerna för inköp. Alla anställda i marinen fick möjlighet att handla och även Örlogsvarvets civila personal. De fick dessutom behålla rätten efter bolagsbildningen 1961. Även sedan man gått i pension, behölls inköpsrätten. Koder på inköpskortet skvallrade om familjens storlek m.m. och innebar vissa begränsningar, vad gäller omfattningen av inköpen. Detta system fanns dock inte kvar vid nedläggningen. Rätten för Karlskronavarvets personal fick kollegerna vid det nyetablerade Uddcomb att agera. De krävde jämställdhet med systerföretagets Karlskronavarvets anställda. Båda företagen tillhörde ju dåvarande Statsföretag. Begäran lämnades utan avseende.

1934 flyttade verksamheten till lokalen vid Stumholmsbron och där blev den kvar till nedläggningen. Från början var ett underbefäl ur flottan som med hjälp av värnpliktiga svarade för kommersen. Efter hand kom civil personal in i verksamheten och så småningom var det endast civila i butiken. Verksamheten sorterade under Intendenturförvaltningen först vid Karlskrona station och sedermera Sydkustens marindistrikt, Marinkommando syd och slutligen Sydkustens örlogsbas.

Proviantboden exteriört på Kyrkogatan

Proviantbodens förste civila föreståndare var E Hj Rosén och han anställdes på 1950-talet. Då var verksamheten som störst och omfattade ett femtontal anställda. Siste föreståndaren var Elsa-Greta Malmgren och hon hade till sin hjälp två heltidsanställda och tre deltidsanställda butiksbiträden.

Proviantboden interiört

Charkuteriprodukterna från Kronocharkuteriet på Stumholmen liksom ankarstockarna från Kronobageriet stod under alla åren högt i kurs hos kunderna. Men även konerver från kronans förråd hade stor åtgång. I princip fanns allt som hörde en modern speceriaffär till. År 1963 infördes snabbköpsprincipen och samtidigt gjorde mejeriprodukterna entré i sortimentet.

Redan 1963 anmälde dåvarande Statskontoret till Kungl Maj:t att rörelserna borde avvecklas eller övergå till annan huvudman (bageri, charkuteri och proviantbod). Men ganska omgående ångrar man förslaget och påpekar, att förändringar inte kan ske utan avsevärda investeringar och att arbetsmarknadsläget i Karlskrona motiverar ett bibehållande. Turbulensen fortsatte sedan under hela 1960- och 1970-talen. Upprepade beslut om nedläggning följdes lika raskt av beslut i motsatt riktning. Det verkar, som om ingen ville hålla i skaftet, fastän alla var medvetna om, att yxan måste gå.

Det blev emellertid linjeorganisationen vid Sydkustens örlogsbas, som själva i en utredning kom att bli bödel för verksamheten. I utredningen föreslogs, att verksamheten skulle läggas ned den 31 december 1978 och som motiv angav bl.a.
– det går ej längre att leverera till hänvisade förband till marknadsmässiga priser om dessa i sig skall inkludera samtliga kostnader beroende på
– minskande kundunderlag
– allt större och rationellt drivna konkurrentföretag
– ökade lönekostnader
– kundernas övergång till bekväma livsmedel

Örlogsbaschefen lät också en konsultfirma utreda förutsättningarna för en fortsatt drift och resultatet var entydigt:

”Utan kraftig subvention har verksamheten inga som helst möjligheter till lönsam drift, varken ur företagsekonomisk eller ur produktionsteknisk synpunkt.”

Nedläggningen kom dock ett år tidigare än planerat. Efter förhandling med personalorganisationerna beslöts att verksamheten skulle läggas ned med utgången av år 1977.

Provinatboden idag

Kvarvarande personal överfördes till nya arbeten vid Sydkustens örlogsbas och Blekinge kustartilleriförsvar.

Olle Melin, text

PS. Det finns många historier om ankarstocken, som nämns ovan, eller kusen, som den också kallades. Bland annat finns den om den gamle matrosen i utlämningsluckan på ”Bröbarjet” på Stumholmen, som satt på amiralinnans ankarstock för att den inte skulle kallna utan bibehålla det nybakade brödets ugnsvärme eller påståendet att björkholmsfruarna kunde konstatera att de degtrampande båtsmännen vid ett visst tillfälle var rån Öland, vilket sades ge brödet särskilt pikant smak. DS

Bastioner, Sträckningsmur och varvsmur i Karlskrona

Karlskronas första stads- och befästningsplan uppgjordes av Erik Dahlberg, ritades av Karl Magnus Stuart och stadfästes av kung Karl XI den 21 mars 1683.

Stadsplan 1683

Planen innebar bl.a., att hela Trossö inklusive Björkholmen och Stumholmen omgavs av en befästningsmur med tillhörande bastioner och skansar. Detta omfattande befästningsverk kom dock aldrig att byggas. Men i övrigt gäller planen till stora delar ännu i dag. Det stora torget, de breda huvudgatorna och strålgatorna runt torget är bevis på detta.

En ny stads- och befästningsplan signerad Erik Dahlberg fastställdes av kungen 1694 och det är den som ligger till grund för den sträckningsmur med tillhörande bastioner, som skulle innesluta örlogsvarvet på södra Trossö. Ett sammanhängande system från östra till västra Trossö skulle byggas och detta skulle kompletteras med befästningar på Lindholmen och österut samt två friliggande bastioner och skansar, bastion Kungshall på Kungsholmen (numera en del av Stumholmen) i öster och skansen Göta Lejon på Björkholmen i väster.

Arbetena startade redan på 1690-talet. Försvarsverket blev dock aldrig fullbordat enligt Dahlbergs ritning.

Stadsplan 1694

Bastioner

Aurora

 

Bastion Aurora

Aurora är den enda av de ursprungliga bastionerna, som i dag finns kvar. Den stod klar 1706. Bastionen sträckte sig längre åt väster än i dag, vidare omslöts det närliggande området av en mur mot varvsområdet och sjösida så att ”borggård” bildades. Topografin var annorlunda, där stranden gick i utkant på muren och intill sängpersedelförrådet (proviantmagasinet), vilket då låg i anslutning till vattnet.

Åren 1859–1864 pågick byggnad av ”Nya sjukhuset” med läkarbostället. Därmed revs en del, den västra, av bastion Aurora fram till infarten till Amiralitetskyrkan.

Achilles

Bastionen Achilles låg ungefär, där ingången till kasern Najaden från Vallgatan nu ligger. De sista spåren försvann när nuvarande kasern Najaden byggdes på 1890-talet. Kasernen stod klar 1895.

Wachtmeister

Resterna av bastionen försvann i slutet av 1700-talet, efter att kyrkobygget för nya Amiralitetskyrkan påbörjades i mitten av 1700-talet. En minnessten är idag uppsatt i Klockstapelparken.

Bastion Wachtmeister, minnessten

Hector

Bastionen projekterades, men uppfördes aldrig. Den skulle ha legat ungefär i hörnet av Varvsgatan och Arklimästaregatan, d.v.s. där muren i dag slutar.

Aeolus

Inte heller bastion Aeolus uppfördes. Den skulle ha legat ungefär i hörnet av f.d. Teatergatan (där varvets skrovhall nu ligger) och Styrmansgatan, den del av Styrmansgatan som sedermera fick namnet Baggensgatan (ursprungligen Baggesgatan).

Drottninghall

Bastionen låg vid västra sidan av varvets nuvarande skrovhall (jämför Drottninghallskajen). Rester av bastionen fanns kvar in på 1970-talet

Bastion Drottninghall. Foto Lennart Bergquist

Sträckningsmuren

Sträckningsmuren på Vallgatan. Arkivbild
Med början vid Aurora skulle bastionerna och mellanliggande mur utgöra ett slutet försvarssystem. Sträckningsmuren uppfördes med början på 1690-talet. Idag finns rester av muren kvar norr om Sjöofficersmässen och mellan Konstapelsgatan och Arklimästaregatan. Mellan Konstapels- och Arklimästaregatorna gick tidigare en gata omedelbart norr om muren, Alarmgatan. Som förberedelse för murbygget revs och flyttades ett antal hus, som kom att i knappt etthundra år skulle bli en ödetomt innan för den planerade muren. Här kom Chapmans boställe att byggas. (Se tidskriften nr 1-2019).

Sträckningsmuren vid sjöofficersmässen

Bastioner och skansar på Lindholmen m.m.

Neptunus

Bastion Neptunus på Lindholmen

Neptunus låg på Lindholmens nordvästra del. I Bastion Neptunus inryms idag den s.k. Galjonslunden med galjonsfigurer, stävprydnader och akterskeppsprydnader från pansarskepp.

Galjonslunden med galjonsbilder. Arkivbild

Castor

Castor låg på Lindholmen vid Repslagarbanans östra ände. Vissa spår återstår. Del av bastionen kom att användas som skjutbana för eldhandvapen.

Bastionen Castor på Lindholmen

Söderstjärna

På ön Söderstjärna, numera sammanfylld med Lindholmen, låg skansen med samma namn och som till stora delar är bevarad. Skansen är idag ombyggd och utnyttjas av Räddningstjänstskolan.

Bastion Söderstierna

Pollux

Skansen Pollux låg ursprungligen på ett litet skär öster om Söderstjärna. Delar av skansen återstår. Skansen har under stora delar av 1900-talet används som provskjutningsstation för ammunition av olika slag. Ett omfattande saneringsarbete pågår sedan några år på platsen.

Bastion Pollux på Söderstierna

Mellan Pollux och den lilla befästa ön Smörasken (Havsfrun) var en sträckningsmur planerad. Som en första åtgärd i bygget sänktes fem skepp i den blivande sträckningen. På Smörasken skulle byggas ett Kruthus och den lilla ön kallas på vissa äldre ritningar för Krutholmen. Vare sig mur eller kruthus byggdes. Smörasken fick under 1800-talet roll som avlusningsstation och
kallades då i folkmun för Lusasken.

Smörasken

Friliggande bastioner och skansar

Kungshall

Utposten i öster utgjordes av bastion Kungshall, som byggdes på ön med samma namn, numera genom utfyllnad förenad med Stumholmen. På de äldsta kartorna kallas ön för Kungsholmen. Bastionen är så gott som helt bevarad. Mitt i bastionen byggdes på 1790-talet Kungshallsmagasinet, ett centralt proviantförråd, som var i bruk in på 1980-talet.

Bastion Kungshall på Stumholmen

Göta Lejon

Utposten i väster utgjordes av skansen Göta Lejon, som låg på Björkholmen vid Saltö sund, där varvsmuren nu slutar. Platsen kallas än idag Skansaberget. Namnet Göta Lejon överfördes sedan på bostadsområdet innanför varvsmuren, rivet 1969.
Bostadsområdet byggdes ursprungligen på 1860-talet som kronofängelse, vilket var i bruk fram till första världskriget. Gatan upp till fängelset, nuvarande Chapmansgatan, hette tidigare Fängelsegatan.

Göta Lejon revs, när varvsmuren från Saltö sund till Västerudd byggdes på 1830-talet.

Varvsmuren vid Chapmansplan

Varvsmuren

Från Västerudden på Trossö fram till Björkholmen och Saltösund byggdes under åren 1830–1838 Varvsmuren. Det är inte en befästningsmur utan helt enkelt ett ovanligt högt industristaket byggt i sten. Några ryska krigsfångar, som skulle varit med om att bygga muren, fanns inte i Karlskrona vid denna tid. Möjligen kan vissa krigsfångar varit med vid bygget av den äldsta delen av Sträckningsmuren på Trossö. Varvsmuren är ett helt vanligt entreprenadarbete.

Varvsmuren med meningslös förbudsskylt

Mellan Trossö och Björkholmen, ett område som successivt fylldes ut mellan åren 1756 och 1914, ligger Chapmansplan, som den korrekta benämningen är. Vi Karlskroniter kallar planen för Oskuldsparken. Nu hajar många läsare till, men detta namn kommer av, att på ovan nämnt fängelse fanns såväl korttids- som långtidsfångar. Korttidsfångarna, som var dåtidens lösdrivare, fick vistas på Chapmansplan, medan långtidsfångarna vallades bakom muren. Korttidsfångarna var Oskulden och långtidsfångarna Skulden. Fan´ trot´ sa Rellingen!

Olle Melin

Ett minne från andra världskriget – Danska flottan i exil 1943 – 1945

På sträckningsmuren vid Bastion Aurora på Kungsbron i Karlskrona hänger en minnesplatta, där delar av danska flottan tackar för sin vistelse i Karlskrona under andra världskrigets två sista år.

Minnesplattan vid Bastion Aurora

En av sjökrigshistoriens mest udda händelser var, att det neutrala Sverige upplät utrymme i sin viktigaste örlogsbas till en krigförande nations flotta, en flotta på flykt från sitt hemland.

Det handlar om delar av den danska flottan, som låg internerade i örlogshamnen i Karlskrona från den 31 augusti 1943 till krigsslutet i maj 1945.

Samexistens

Efter ockupationen av Danmark den 9 april 1940 hade det danska försvaret tillåtits existera trots den tyska närvaron. Tyskarna försökte få en bild av en dansk självständighet under tyskt beskydd, men denna bild blev med tiden svårare och svårare att upprätthålla. Jag lämnar i detta sammanhang därhän allt som hände fram till augusti 1943.

Augusti 1943

Just i denna månad beslutade de tyska ockupationsmyndigheterna i Danmark att slutligen göra sig av med det latenta hot som den danska krigsmakten utgjorde.

Den 28 augusti 1943 krävde den tyske riksbefullmäktige en total dansk underkastelse. Undantagstillstånd skulle proklameras, dödsstraff för sabotage skulle införas, gisslan skulle tas för att förhindra upplopp och krigsmateriel skulle lämnas över till tyskarna. Dagen efter, den 29, utfärdade den tyske befälhavaren von Hanneken undantagstillstånd i hela Danmark.

Härens ledning anammade i princip de tyska direktiven, medan marinchefen viceamiral Vedel hade vidtagit förberedelser för att hindra, att flottan skulle falla i fiendens händer. Han hade utfärdat order om, att de fartyg som kunde, skulle försöka ta sig till Sverige och att de fartyg som låg i danska hamnar, skulle sänkas, om tyskarna försökte överta dem. Försvarsministern försökte få amiralen att ändra ordern, men då hotade denne med att avgå.

Kl 0407 den 30 augusti beordrade marinchefen, att alla örlogsfartyg på flottans huvudstation Holmen i Köpenhamn skulle sänkas. Samtliga andra fartyg fick fem minuter senare order om att söka svensk hamn.

Flykt till Sverige

Tio fartyg, som använts för kustbevakning – torpedbåten Havskatten och nio kuttrar – samt tre minsvepare lyckades i gryningstimmarna fly till Sverige och anlöpte Landskrona, Malmö och Trelleborg.

Den 30 – 31 augusti fördes de danska fartygen under svensk eskort genom Falsterbokanalen till Karlskrona. Den svenske marinchefens order angav, att försök från krigförande part förstöra fartygen skulle avvisas. Man skulle också, om så erfordrades, använda de danska fartygens beväpning. I Karlskrona avrustades de danska fartygen den 14 september, men besättningen internerades aldrig. De flesta erbjöds någon form av arbete, för det mesta skogshuggning för att få fram ved.

Två danska kuttrar vid Mobiliseringskajen. I bakgrunden Amiralitetskyrkan och Dyktanken.

Torpedbåten Havskatten har sliptagits på torpedbåtslipen vid Karlskrona örlogsvarv. Till vänster en av kustartilleriets A-slupar

I Sverige

Tanken var att bilda en marin enhet av de fartyg och den personal ur flottan, som flytt till Sverige. I slutet av februari 1944 samlades befäl och manskap om cirka 150 man på Sätra brunn utanför Sala för att utbildas. En styrka om 24 man blev kvar i Karlskrona för tillsyn och översyn av fartygen.

Danska eskadern vid mobiliseringskajen Örlogsvarvet i Karlskrona 1943. Till höger torpedbåten Havskatten, till vänster en minsvepare

En dansk sjöofficer, löjtnanten av 1.graden Kaj Noelsö Bang uttog att tjänstgöra på den svenska minsveparen Holmön i utbildningssyfte. Flera danska officerare och underofficerare placerades på andra svenska örlogsfartyg med det uttalade målet, att tjänstgöringen skulle vara till gagn för båda parter. Det blev viss uppståndelse bland allmänheten, då danska officerare i nysydda danska uniformer visade sig på de svenska fartygen.

En del av danska eskadern vid Mobiliseringskajen Örlogsvarvet 1944. Torpedbåten Havskatten, en minsvepare och i förgrunden en mindre motorbåt. I bakgrunden två svenska stadsjagare.

Upplösningen

Den danska flottiljen avgick från Karlskrona de 1 maj 1945 till väntläge i Malmö. På fredagskvällen den 4 maj fick man budet om tyskarnas väntade kapitulation. Flottiljen avseglade därefter till Helsingborg och anlände dit den 5 maj kl 0600. För första gången på 20 månader kunde man se danska örlogsflaggor i Öresund.

I Helsingborg ilastades den danska brigaden, som utbildats i Sverige och strax efter kl 1000 skedde överseglingen av sundet på tre kolonner. Vid 1300-tiden var huvuddelen av styrkan i land vid Helsingör och bl.a. med denna operation och tyskarnas kapitulation var danska fria efter drygt 5 års tysk ockupation.

Olle Melin, text
Bilder från Marinmuseums arkiv

Varvschefsbostället – Gröna Gången i Karlskrona

”Den 26 september (1780) åt jag middag hos Trollen, då Chapman viste grundritning till hela dess åstundande byggnad, som av Trollen approberades och lämnades mig till värkställighet. Jag flatnade inom mig själf att se de pretentioner som han gjorde att logera grandement, så olika mot förra tider här i Sverige och mot hvad jag i England, Spanien och Holland sett pretenderas. Och i detsamma philosopherade jag, huru skadeligt det är, att artister upphäfvas till karaktärer (rang), uti deras stånd ovanliga”. (Ur Carl Tersmedens memoarer)

Med denna något magsura harang har varvsamiralen Carl Tersmeden kommenterat förslaget till det nya boställe som den nye arbetsdirektören vid Karlskrona örlogsvarv, översten Fredric Henric af Chapman, ville låta bygga för sig och sina närmaste medarbetare. Tersmeden tycks anspela på förhållandet att Chapman tillhörde de många, som satsat på rätt häst och som adlades 1772 inom mindre en månad efter Gustaf III:s statskupp, medan han själv tillhörde en äldre etablerad adelsätt.

I ett kungligt brev från 1781 heter det:

Varfsamiralen får det för honom inrättade boställe, med tillstånd att upplåta de rum, hvaraf han för egen räkning ej är i behof, till sådane tjänstemän, hvilkas närmare vistande intill varfvet kan för Konungen och rikets tjänst af honom pröfvas nödigt.

Enligt Chapman skulle varvschefsbostället och intilliggande byggnader, vilka uppfördes 1781-82, husera skeppsbyggarna Bogman, Neuendorff och Pousett. Neuendorff hade gift sig med Chapmans hushållerska/mätress, Lisa Lindberg, och med henne hade Chapman en son och en dotter. Nu skulle de bo i de nya husen och som Tersmeden skriver:

”leva uti ett hushåll förnöjda tillsammans, så att översten (Chapman) ej tycks tänka på något giftermål”.

Senare återadopterade Chapman sonen, medan dottern blev kvar som en Neuendorff.

Platsen för nybygget var Västerudden och den bebyggelse som funnits på tomten innan hade tillkommit, när varvet etablerades på 1680-talet och innan 1694 års stadsplan började tillämpas. När sträckningsmuren skulle byggas i början av 1700-talet, flyttades många av de småhus som låg vid Timmermansgatan till platser utanför muren. Sträckningsmuren fullföljdes dock aldrig, så tomten stod tom, när bygget planerades.

Utöver huvudbyggnaden föreslog Chapman byggandet av ytterligare två byggnader, vilka också kom till stånd. Till byggnaderna hörde också ett antal uthus. På 1830-talet blev den norra flygelbyggnaden avsedd för tygmästaren och från 1821 blev den södra boställe för ekipagemästaren. I dag upplåts dessa byggnader som hyresbostäder åt befattningshavare vid marinbasen. 1883 omvandlades flygelbyggnaderna från flerfamiljs- till enfamiljsbostäder.

Varvschefsbostället är uppförd som ett tvåvånings timmerhus med en delvis inredd vindsvåning. Huset är utfört med ett för tiden typiskt brutet tak, så kallat mansardtak, där det övre flackare takfallet är valmat. Byggnaden var från början sannolikt bara rödfärgad direkt på timret men panelades senare. Mot öster försågs huset med en portik av gustavianskt snitt med kolonner i bottenplanet och pilastrar på andra våningen. På ömse sidor om portiken är tre fönsteraxlar. I det nedre takfallet ger fyra lukarner ljus till olika vindsutrymmen. Den andra långsidan har utförts med en frontespis med tre fönsteraxlar.

Varvschefsbostället. Till vänster Ekipagemästarebostället

I bottenvåningen kommer man från entrén in i en förstuga, varifrån en trappa leder upp till paradvåningen på andra plan. På bottenplanet finns bland annat kök, matsal, sovrum, vinkällare och andra nyttigheter.

Matsalen

På andra våningen finns den stora joniska mittsalen (Blå salongen), den nordvästra korintiska hörnsalen (Kungarummet) och den nordöstra salen Vardagsrummet). Sovrum och badrum kompletterar denna våning.

Kakelugn i Blå salongen

Kungarummet

Kungarummet. Interiörbild från 1915, Arkivbild

I vindsvåningens gavelrum åt söder fanns af Chapmans arbetsrum. Där skapade Chapman, när han inte satt på sitt arbetsrum på Skärva, flera av de fartygstyper som under 1780-talet gjorde den svenska örlogsflottan till en respektingivande faktor i Östersjön. Från sina tre söderfönster hade han god utsikt över arbetena på varvet. I rummet finns vindindikatorn samt en vindflöjel i form av en sjöjungfru på yttertaket konstruerad av af Chapman.

Arbetsredskap i af Chapmans arbetsrum

Chapman bodde i huset från 1782 till sin död 1808, dock bodde han långa perioder på Skärva. Därefter finns en obruten rad boende varvschefer fram till 1961, då befattningen upphörde genom Karlskronavarvets tillkomst.

De mest omfattande ingreppen har skett i bostandardhöjande syfte och då i regel vid byte av hyresgäst. Installation av centralvärme skedde åren 1926-1928 och detta innebar omfattande ingrepp i väggar och bjälklag. Åtgärden innebar också, att antalet kakelugnar reducerades från 17 till 11. På motsvarande sätt påverkades byggnaden vid indragning av elektricitet i början av 1900-talet

Varvschefsbostället förklarades som byggnadsminnesmärke 1935 och kan ses som en inledning på den hektiska byggnadsperioden på 1780-talet i Karlskrona. Även flygelbyggnaderna är byggnadsminnesförklarade, dock endast exteriört.

I Tygmästarbostället växte Ottilia Adelborg, känd barnboksillustratör, upp. Hon var dotter till tygmästaren Bror Jakob Adelborg, som var tygmästare vid flottans station i Karlskrona 1858-1863. Ottilia Adelborg föddes den 6 december 1855 och dog den 19 mars 1936.

Gröna Gången
Gröna Gången var från början en allé, som gick från Konstapelsgatan (Kronostallet) diagonalt över nuvarande kasern Ankarstierna. När nuvarande sjukhuset och kasernen byggdes 1944 flyttades gången upp till varvschefsbostället till nuvarande betydligt mindre gång. Grönområdet utanför Varvschefsboställets gård kallades av Västeruddenborna för Gröna Gången. Denna del av stadsdelen finns inte längre kvar, utan upptas av Kockums stora verkstadsbyggnad.

Timmermansgatan, Karlskronas äldsta gata, var från början den gata som började vid nuvarande Högvakten och gick bakom Mönster- och modellsalsbyggnaden, tvärs igenom området, där varvschefsbostället byggdes och vidare västerut till varvsmuren (den del av muren som i dag är riven). Idag återstår endast backen norr om Mönster- och modellsalsbyggnaden och den ligger inne på marinens område. När denna del av gatan stängdes för allmänheten på 1920-talet, lär det har blivit ett ramaskri från karlskronaborna.

Varvsport 14, Chapmanporten
21 portar ledde in till olika delar av varvsområdet. De var numrerade med start på nummer 1 vid Bastion Aurora västerut till nummer 21 på Björkholmen med ingång till fängelset Göta Lejon. Från varvschefsbostället togs i samband med husets tillkomst upp en särskild port, varvsport 14 eller, som den i regel kallas, Chapmanporten.

Chapmansporten

Omedelbart intill porten på varvssidan ligger Johan Törnströms bildhuggareverkstad. Denna byggnad är flyttad cirka 75 meter österut i samband med byggandet av Karlskronavarvets stora skrovhall.

Bildhuggarverkstaden

Varvsport 14 är på varvssidan prydd med akterstävprydnaden till linjeskeppet Wasa, som af Chapman byggde i Stora skeppsskjulet åren 1778-1779. Detta skjul döptes 1779 om till Wasaskjul.

(Den mest kända av alla portar är utan tvekan varvsport 17, eller 17:s port, som vi i regel säger i Karlskrona).

Olle Melin
Foto Olle Melin

Järnvägstunneln i Karlskrona

Under senare delen av 1800-talet kom tanken upp, om en sammanbindningsbana mellan varvet och Carlskrona-Wexiö järnväg. Förslaget fanns hos Sjöförsvarsdepartementet och stadsfullmäktige i Karlskrona anhöll att få ta del av ritningarna. Det fanns hos utredarna andra alternativ än det, som kom att utföras. En beräkning av ett östligt alternativ gjordes. Detta skulle gå över hamnområdet. Tankar hade också funnits om ett västligt alternativ via Fisktorget och in på varvet ungefär vid port 19.

Tunnelprojektet var dock det mest intressanta, inte minst ur ekonomisk synpunkt.

Stadsfullmäktige i Karlskrona tyckte dock att sträckningen via hamnen var bättre och skälet till detta var, att tunneln skulle förfula och störa stadsbilden för mycket. Frågan var nu, om staden var beredd att stå för den merkostnad som uppstod med det östliga alternativet över hamnen. Stadsfullmäktige ville ha sex månader på sig för beslut. Detta kunde inte godtas, då banan skulle vara klar för trafik 1887.

Spår vid Silverhuset

För att genomföra tunnelprojektet, begärde staden ersättning för skador på planteringar samt intrång på Hoglands park.

I december 1884 utfärdade Kungl. Maj:t en skrivelse, som fastslog att det var klart med tunnelbanan och riksdagen beviljade ett anslag med cirka 72 000 kronor för 1885. Totala kostnaden för kronan att bygga järnvägen beräknades till cirka 215 000 kronor. Broar och räcken bekostades av kronan. För skadade planteringar och annat erbjöds staden cirka 1 200 kronor som ersättning, vilket godtogs.

Spår vid femfingerdockorna

Ingenjör C Jehander, som var stadens ingenjör, åtog sig att anlägga sträckan från Örlogsvarvet till Vittusgatan, medan knytningen till järnvägen var en affär mellan kronan och järnvägsbolaget. C Jehander åtog sig att leverera fyllningsmassor till stationsområdet. Bolaget skulle för all framtid underhålla statliga delen av banan. Så var det dags för kontrakt med anknytning till Carlskrona-Wexiö järnväg. Detta blev en viktig transportled för Örlogsvarvet, som användes långt fram till våra dagar. Tunneln med järnväg färdigställdes åren 1885–1887 och invigdes av konung Oscar II år 1888.

Banarbete vid Örlogshamnen. I bakgrunden Silverhuset och Tackelkammaren

Järnvägstunneln var landets andra. Den första var tunneln mellan Stockholms södra och Stockholms central. Tunneln är 220 meter lång från Norra Kungsgatan fram till Vattenborgen på Stortorget och 60 meter lång under Klockstapeln i Amiralitetsparken.

Godsvagn vid Hylsverkstaden

År 1914 blev det även klart med anknytning till Blekinge Kustbanor (BKB), som var smalspårig vid denna tid. Man lade helt enkelt dit ett extra spår mellan de befintliga. BKB hade en spårvidd på 1067 mm, en spårvidd som i landet endast fanns vid banor inom Blekinge och till kringliggande län. Banor med denna spårvidd kallades för CAP-banor efter engelsmannen Carl A Phil, som hade anlagt ett antal banor med denna spårvidd framförallt i Norge. Den smalspåriga delen togs bort omkring 1960, i samband med att BKB fick normalspår, 1435 mm. I dag återstår en sträcka med denna spårvidd på cirka 100 meter på Lindholmen, där banan inom varvsområdet aldrig fick normalspår.

Växellok innanför Högvakten

Inom varvsområdet fanns ett omfattande järnvägsnät från Högvakten ända bort
till västra delen av varvsområdet intill Saltösund. Vid Ekipaget inom Örlogsvarvet i Karlskrona fanns växellok, vagnar och personal att sköta dessa.

Impregnering av slipers

Spår vid Knäskjulet på Lindholmen

Det fanns planer på att placera en hållplats vid Amiralitetsslätten för de s.k. arbetartågen, vilka morgon och kväll kördes ända in på varvsområdet. Denna trafik pågick från 1930-talet till början av 1950-talet. Någon hållplats blev dock aldrig byggd.

Rälsbuss i Örlogshamnen

Den sista gången som tunneln användes, var den 27 maj 1990. Idag återstår några spårrester vid Kungsplan i Karlskrona, spåret under Stortorget samt rester av spårsystemet inom Örlogshamnen och Karlskronavarvet.

Olle Melin

Vad en gammal bild kan berätta

Året är 1958 och med ett brak faller den gamla mastkranen från 1882 till marken. Tittar man på bilden och jämför med dagens varvsområde är det svårt att känna igen sig.

Men ta en titt på flygbilden från 1954 och man får en bättre uppfattning, om var kranen stod. Sedan dess är området helt förändrat och det så kallade Yttre svajningsrummet är numera borta. På bilden syns också en stadsjagare samt isbrytarna Atle och Ymer. Vidare syns Sjökarteförrådet och i bakgrunden skymtar bostadsområdet Göta Lejon, en gång statsfängelse. Den fällda kranen ersattes året efter av Portalkran 14, även kallad Franska kranen eller Blå kranen.

En av dem, som var med och fällde masten, var Karl Johansson, varvets siste mastmakare, som gick i pension några år senare. Hans syns till höger på bilden och där tillsammans med sonen, Nils Erik och sonsonen Tommy. Såväl Karl Johansson som sonen Nils-Erik var vana att jobba i mast- och krantoppar och då gällde det att inte ha svindel. Tommy, som jobbade på varvets televerkstad, var fjärde generationen varvsarbetare i Karlskrona.

Hans farfars far, Karl Abraham Johansson, syns på bild nedan.

Det har varit mycket vanligt vid Karlskronavarvet att generationer inom samma släkt haft sin utkomst vid denna arbetsplats. Familjen Johansson är säkert inte unik. Mest känd är kanske släkten Törnström med anfadern bildhuggaren Johan som första generation. I dag arbetar på varvet åttonde generationen i släkten.

Eller som Stig Wihlborg en gång sjöng:
Vår yngste son han har kommit in på varvet
Tack snälla varvschef, som frälst oss från fördarvet.

Olle Melin, text
Lennart Bergqvist, foto

 

 

 

Vad en gammal bild kan berätta

Jacob Hägg var befälhavande amiral i Karlskrona kring sekelskiftet 1900. Han är ju för eftervärlden mest känd som en av landets genom tiderna bästa marinmålare, kanske den allra bästa. Några av hans verk finns i dag till beskådande på Sjöofficersmässen i Karlskrona.

Färgbilden visar en av Jacob Häggs målningar, nämligen korvetten af Chapman utanför Köpenhamn och originaltavlan är målad 1883, d.v.s. före Karlskronaperioden.

Den här tavlan fann jag i en bok skriven av Jacob Häggs son, Erik Hägg, även han sjöofficer och sedermera lotsöverdirektör. Boken heter Under tretungad flagga med undertiteln Vår seglande flotta och dess män 1750-1900. Många historiska sjöofficerare kan man återfinna i boken, liksom en del underofficerare. Boken innehåller dessutom många uppgifter om de seglande fartygen under den aktuella tiden.

Korvetten (från början fregatten) af Chapman II byggdes på örlogsvarvet i Karlskrona som nybygge nr 203 och sjösattes 1830.Hon hade en längd av 41 meter, bredd 11 meter och ett djupgående på 5,1 meter. Hennes deplacement var 1 100 ton. Hon var bestyckad med 24 st 24-pundiga kanoner och 4 st 6-pundiga kanoner samt 8 st 18-pundiga karronader. Hon hade en besättning på 260 man.

Hon seglade till någon gång på slutet av 1800-talet och innan hon skrotades, fick hon tjänstgöra som logementsfartyg åt det nyuppsatta regementet KA 2 fr.o.m. 1902.

Den andra bilden på af Chapman visar henne i den rollen. Här ligger hon förankrad norr om Aspö och används som förläggning för KA 2 ena minkompani. Detta kompani fick 1905 sin landförläggning på Aspö Mad. af Chapman var även placerad utanför Almö, där regementets andra minkompani övade. Observera unionsflaggan i aktern! Framför af Chapman syns KA 2 ångslup Kungsholmen 1, sedermera omdöpt till Västra Hästholmen, men för varje kustartillerist känd som Mona-Lisa. Hur hon fick det namnet är obekant.

Kungsholmen 1 byggdes vid Örlogsvarvet 1873 som nybygge 254.

Sista gången af Chapman användes som logementsfartyg var sommaren 1905 och efter detta höggs hon upp.

På den sista bilden syns den då fjortonårige hornblåsaren Gustaf Adolf Hanson vid tjänstgöring just på af Chapman. Gustaf Hanson blev sedermera förrådsförvaltare vid KA 2 och gick i pension 1950. Han avled 1983, 93 år gammal. Innan han blev förrådsförvaltare tjänstgjorde han bl.a. vid KA 2 musikkår och blev dess förste regementstrumslagare.

Olle Melin

Vad en gammal bild kan berätta

V6 förtöjd vid Linje VII på Kungsholmen

Strax före jul 1994 passerade jag Blekinge Läns Tidnings depeschkontor i Karlskrona och hittade då i det s.k. lägget från den 16 december 1944 en dramatisk skildring om V 6:ans grundstötning vid Busören sydost om Hasslö i Karlskrona skärgård natten mellan den 14 och 15 december 1944.
V 6 hade vid tillfället 14 mans besättning och befälhavare ombord var värnpliktige styrmannen i flottan W Nilsson.
I boken om flottans torpedbåtar berättar reservfänriken vid kustartilleriet, fänrik S Nelsson, som var ombord som målobservatör i samband med målbogsering, följande:

Skjutningen var slut omkring 1930, vi tog hem bogserkabeln och satte kurs mot Kungsholmen med akterlig vind. Kabeln var klädd med väv och kork, så att den flöt. En bukt fångades av propellern, så att maskinen stoppade. Vi måste kapa kabeln, så att vi kunde gå med sakta fart framåt. Under arbetet med kabeln hade vi drivit ett bra stycke och var desorienterade. Plötsligt skymtade vi i mörkret vita bränningar om babord och hörde ett dovt brusande. I samma ögonblick skakades fartyget av en kraftig stöt och stannade. <vi satt ordentligt fast och kunde inte backa oss loss, eftersom kabeln var insnodd i propellern. Radioförbindelsen var bruten, men vi sände nödsignaler med ångvisslan och strålkastaren. I strålkastarljuset skymtade vi på cirka 75 meters avstånd ett skär, som senare befanns vara Busören.

Maskinisten anmälde, att maskinrummet sprungit läck och han därför hade
rakat ut fyren under pannan. Tack vare hans rådiga ingripande undveks en pannexplosion, som i vårt svåra läge kunde betytt katastrof.

Besättningen samlades förut, då fartyget började bräckas midskepps, så att aktern sjönk.
Med ångvisslan kunde vi avge signaler i en halv timme, innan ångtrycket tog slut. Vi trodde dock knappast, att någon skulle höra oss, ty det var långt till land och omkring oss kokade och sjöd bränningarna med ett öronbedövande dån. Så slocknade också strålkastaren och vi hade bara kvar en morselampa som enda signalmedel.

Efter någon timme verkade det, som om vår belägenhet hade observerats. Ett par kraftiga strålkastare riktades mot oss och i deras sken såg vi en motorslup och Aspö lotsbåt, men de lyckades aldrig nå fram till oss.
Vinden ökade och temperaturen var minus tre grader. På däck uppstod isläggning, som gjorde det svårt att vistas där.
Flera båtar dök upp i närheten. Chefen på minsveparen M 8 gjorde en bedrift, då han lade sin båt endast 50 meter i lovart om oss och försökte gjuta olja på vågorna, för att därefter låta en jolle driva ned mot oss, men detta omintetgjordes av den grova sjön.

I skansen satt besättningen samlad kring en karbidlampas flämtande låga. En liten järnspis åstadkom en dräglig temperatur. Men kolet och veden tog slut, varvid vi attackerade inredningen, garneringen, hyllor m.m., som matades in i spisen.

Vattnet steg och fartyget bräcktes allt mera, så att även förskeppet började sjunka. Några försökte sova, andra satt och rökte. Vid tretiden blev läget kritiskt. Vinden var 16 sekundmeter och sjöarna vräkte över, vad som var kvar av skrovet.

Vi gjorde loss jollen och förtöjde den, så att åtminstone några av oss skulle kunna bli räddade, men den slogs sönder av sjön och endast en slak lina visade, var den funnits.
Vi gick upp på däck och samlade ihop allt flytbart för att ha till hands, om vi måste hoppa utombords. Midskepps knakade det allt mera och så brast skrovet. Aktern vred sig loss ungefär vid förliga maskinrumsskottet och maskindelarna liksom pöste ur båten. Rören, som förband för- och akterskepp, slingrade sig som ormar. Rattar och spakar var i en enda röra.
Vid sjutiden kunde vi urskilja båtarna omkring oss, en stor och två små minsvepare, Aspö lotskutter, Utlängans livbåt och några fiskebåtar. Livbåtsbesättningen lyckades få tag i resterna av målbogseringskabeln och fäste den på Busören. I kabeln fastgjordes en iseka, som vi halade till oss. Tre man räddade genom att gå i isekan, som drogs till skäret. Minsveparen M 5 försökte skjuta raketlinor till oss, men dessa hamnade vid sidan i den hårda vinden.
Nu närmade sig en blekingseka, rodd av fiskare, från en större fiskebåt. De manövrerade bland bränningarna på ett mästerligt sätt. De lade till vid vår styrbordssida och tog ombord oss i två omgångar och rodde oss ut till fiskebåten.

Vid tolvtiden var vi räddade och överfördes till en minsvepare, som gick med oss till vår förläggning, där läkare och varma sängar väntade oss efter vårt nattliga äventyr.

Besättningen på V 6 utgjordes av:
Vpl styrman(flottan) W Nilsson, Fänrik KA Sigvard Nelsson, Maskinist KA Gunnar Johansson, vicekorpral Alfons Johansson, menige vpl Rune Rudolfsson, Wigert Persson, Holger Rosengren, Allan Westerfors, Erik Pålsson, Karl Bellman, Karl Karlsson, Ove Olsson, Sven Svensson och Gunnar Bergqvist.
De Hasslöfiskare, som med stora vedermödor räddade besättningen, var:
Åke Andersson, Mauritz Karlsson, Oskar Sjöström, Jarl Olofsson, Vendel Jakobsson, Hjalmar Olsson, Evald Olofsson och Vedin Jakobsson. Ingen av dessa är idag i livet.
Mauritz Karlssons son, Lennart (numera avliden), har för mig berättat, att hans far tillsammans med övriga Hasslöfiskare gått ut med knubben Epa, som ägdes av Mauritz, Åke Andersson och Oskar Sjöström. På släp tog e en eka, som ägdes av Axel Hasselqvist. Denne vägrade först att låna ut ekan, men gav med sig, sedan han fått garantier, att om ekan förstördes, skulle han få ekonomisk ersättning.
Hasslöfiskarna, som utförde räddningsbedriften, fick medalj och en gratifikation på 500 kronor.
En annan legendarisk Hasslöfiskare, Axel Berg, sprängde vraket under våren och sommaren 1945 och kunde på detta sätt tjäna en bra slant på skrotförsäljning.

Lite om fartyget V 6
V 6 byggdes som 2.klass torpedbåt nr 89 vid Örlogsvarvet i Karlskrona med byggnadsnummer 278. Sjösättningen ägde rum den 22 maj 1907 och torpedbåten gick i tjänst i flottan i september 1908.
Fartyget hade en längd av 32,6 meter, bredd 3,78 meter och ett djupgående på 1,8 meter. Deplacementet var 57,5 ton inklusive 10 ton kol. Aktionsradien var 700 distansminuter och besättningen var under perioden i flottan 14 man. Farten med tre tons last kunde uppgå till 20 knop.
Maskineriet bestod av en vertikal direktverkande trippel expansionsmaskin om 600 hästkrafter.
Bestyckningen utgjordes från början av 1 37 mm kanon m/98 B samt som torpedbestyckning en övervattens stävtub M/04 samt en övervattens däckstub M/04.
Torpedbåten gjorde under första världskriget en mycket god tjänst inom neutralitetsvakten. Åtskilliga kränkningar avvärjdes, genom att en svensk torpedbåt kom tillstädes och hotfullt öppnade sina stävtorpedluckor.
Rollen som torpedfartyg var efter kriget utspelad. Fartygen omdöptes till vedettbåtar och ändrades till minsvepare, en högaktuell uppgift med tanke på de offer, som minorna skördade på våra handelsfartyg ännu många år efter första världskrigets slut.
Under 1930-talet användes många av torpedbåtarna som övningsfartyg i Sjökrigsskoleavdelningen. Huruvida 89:an var ett sådant har jag inte kunnat utröna.
Den 10 december samma år överfördes fartyget till Karlskrona fästning och blev vedettbåt nr 6, V 6.
Formellt utrangerades fartyget endast en kort tid efter förlisningen. Som beslut står endast VRAK.
För haveriet ådömdes fartygschefen fem dagars arrest utan bevakning.

Olle Melin

Foto KA 2 fotoarkiv

 

vad en gammal bild kan Berätta

Bilden är inte så gammal men väl stugorna på bilden, som är från tiden för Karlskronas grundande 1680.

Bilden är från Björkholmen, klassisk stadsdel i Karlskrona. Från 1680-talet in till mitten av 1900-talet bodde i huvudsak varvsarbetare på holmen men succesivt under 1700-talet fylldes det på med manskap ur flottan.

”År 1672 upprättades ett kontrakt mellan svenska kronan och Kronoby socken i Österbotten, vari fastslogs, att socknen årligen, mot befrielse från gängse knekts- och båtsmansrotering skulle tillhandahålla ”30 duglige skeppstimmermän för amiralitetets skeppsgård”.

Ett liknande kontrakt upprättades några år senare med Pedersöre socken i Österbotten. I detta stipuleras, att sockenallmogen allt framgent årligen skall uppställa ”80 duglige och svars gode timmermän för Örlogswarfvet i Karlskrona”. Båda kontrakten förnyades med jämna mellanrum under hela 1700-talet fram till 1809, då Finland skildes från Sverige. Pedersöre storsocken utgörs idag av Jakobstads-, Karleby och andra intilliggande kommuner i Österbotten.

Tittar man på de äldsta uppgifterna om arbetsstyrkan på Örlogsvarvet i Karlskrona och den är från 1692, kan man konstatera, att av 457 varvshantverkare var inte mindre än 95 skeppstimmermän från Österbotten. Många av Björkholmsstugorna ägdes och beboddes av dessa finska timmermän. I Karlskrona har vi Finnagränd och Finska kyrkan. Varför heter det så? Förmodligen har det bott finnar i Finnagränd och förmodligen har finnar haft sin arbetsplats i Finska kyrkan på Lindholmen.

Hur gamla är då stugorna? Ovanligt många stugor i Karlskrona är åsatta byggåret 1718 och det har sin förklaring i den uppmätning av Karlskrona stads tomter och kvarter, som genomfördes av fortifikationsbefälhavaren i Karlskrona, överstelöjtnant Gustaf Otto von Lindebladh. De hus, där han inte fått fram byggår, åsattes byggår 1718.

Så till stugorna på bilden. Stugorna ligger på Nordenskjöldsgatan på Björkholmen. Den blå stugan, tomt 64 i det XIX:e kvarteret, ägdes 1718 av skeppstimmermannen Hara (Harabacka) Matts Eriksson från Kronoby i Österbotten. Han anställdes vid Örlogsvarvet i Karlskrona den 17 oktober 1698.

Var bodde timmermannen åren 1698-1718. Kanske är huset byggt av honom, men byggår har inte kunnat fastställas.

Från början var hela Björkholmen ett kvarter, det XIX:e. Totalt fanns 152 tomter i kvarteret. Nuvarande gatunamn tillkom 1877 och nuvarande kvartersnamn tillkom 1924. I dag är adressen Nordenskjöldsgatan 6 och kvarteret heter Dristigheten, uppkallat efter Johan Pukes linjeskepp vid det Viborgska gatloppet.

Stugorna är bebodda och utgör att kärt mål för många turister. Som synes är stugorna målade i glada färger. Från början var de ofta omålade, i bästa fall hade man stänkt en skvätt rödfärg på väggarna. I allra bästa fall var stugorna målade i pansarbåtsgrått. Men så skulle kungen besöka Björkholmen, varvid landshövdingen bestämde, att stugorna skulle målas i glada färger. Och det målades, berättar prins Wilhelm i en av sina böcker. Men endast gaveln mot gatan fick färg, varför prinsen frågar en varvsarbetare på Björkholmen, varför han gjorde så.

Svaret blev, ”Det gick inte att ta ut större burkar genom 17:s port.”

Olle Melin

Vad en gammal bild kan berätta

Bilden ovan visar kustartilleriets minutläggare nr 4, byggd 1884 vid Örlogsvarvet i Karlskrona som nybygge nr 261. Namnet minutläggare kom först 1920. Dessförinnan kallades fartygen för ångkranpråmar.
Ångkranpråmarna byggdes med start 1875 för Flottans fasta minförsvar, som etablerades på 1870-talet och blev en egen organisation inom flottan från 1888 till och med 1901, varefter de från den 1 januari 1902 överfördes till det nyuppsatta kustartilleriet. Ångkranpråm nr 4 kom att tilldelas KA 2 i Karlskrona.

För kommendering till Fasta minförsvaret krävdes vissa kvalifikationer och eftersom organisationen var förenad med särskilda ekonomiska villkor, kom tjänsten att få en priviligierad ställning. Fasta minförsvaret bestod av officerare och underofficerare samt av det värvade minkompaniet från Sjömanskåren i Karlskrona. Till detta kom årligen ett antal beväringar.

Ångkranpråmarna var korta, relativt djupgående och framdrevs med två ångmaskiner, vilka vid forcering under skickliga maskinisters ledning kunde ge en fart av 6,5 knop. Arbetsdäcket låg för om bryggan och dominerades av en stor ångdriven kran plus två ångdrivna vinschar. Genom ångdriften var fartygen mycket tystgående. Vid full verksamhet i minfältet stördes idyllen endast av diverse pysande, fräsande och slamrande från ångmaskinerna, en intensiv vit dimma från läckande vattenånga samt då och då av svart rök från skorstenen. Manövreringsförmågan var helt en följd av fartygschefens skicklighet och maskinistens välvilja, vilket i elakartade fall innebar, att förmågan helt uteblev.

På 1930-talet gjordes försök med att bygga om fartygen och prototyp blev Mul 3 från 1875. Hon utrangerades först 1955 och då var hon världens äldsta i bruk varande örlogsfartyg.
Efter ombyggnaden beskrev elaka tungor fartyget som en högsjöjagare framifrån och ett flytande skithus bakifrån.
Först på 1950-talet fick kustartilleriet nya då moderna minutläggare (Mul 12 – Mul 19) och de flesta av dessa var i tjänst fram till kustartilleriets nedläggning år 2000.
Mul 4 utrangerades på 1930-talet.

Olle Melin

 

Vad en gammal bild kan berätta

Ja, inte bara en utan flera. Bosse Nilsson, som ställt bilderna till förfogande, var 1964 värnpliktig i flottan med huvudsaklig sysselsättning som teletekniker på minsveparen Hanö, som vid denna tid var stödfartyg för det svenska fisket på Nordsjön och Atlanten. Bosse fortsatte i samma bransch, först som teletekniker på Karlskronavarvet och därefter på samma jobb på Blekinge kustartilleriförvar, varefter verksamheten flyttade till Södra underhållsregementet och därefter till FM LOG. Bosse lämnade försvaret med pension för ett tiotal år sedan.

Bosse Nilsson som värnpliktig sjöman

Redan från sekelskiftet 1900 fram till början av 1930-talet förekom det, att stödfartyg ställdes till fiskets förfogande. I regel var det vi denna tid kanonbåten tillika sjömätningsfartyget Ran, som utförde tjänsten. Den 3 september 1949 startade verksamheten efter Andra världskriget, när hjälpkryssaren Odin kastade loss för uppdraget. Året efter var det minsveparen Bredskärs tur och på 1950-talet fungerade även minsveparen Holmön som stödfartyg.

Hovmästare ombord var den välkände Alf Robertson, till vänster i bild

Fartygschefen kapten Billström tillsammans med fartygsläkaren Rentshö

Minsveparen M 51Hanö, som sjösattes 1952 som nybygge 321, användes första gången 1955 och kom sedan att vara ute varje år till och med 1976, då verksamheten upphörde.

Minsveparen Hanö

Verksamhetens betydelse kan illustreras med, vad förre ombudsmannen i Sveriges Västkustfiskares centralförbund (SVC), Rune Johnsson, skrev om stödfartygens insatser:

Otvivelaktigt var stödfartygets deltagande uppskattat av såväl fiskare som fiskets organisationer. Många tack och mycket beröm kom stödfartygets befäl och manskap till del från nöjda fiskare, som erhållit hjälp vid maskinskador, olycksfall, sjukdom och dylikt, vilket återspeglade sig i annonser i tidningen Svenska Västkustfiskaren efter det att stödfartyget återvänt från sina uppdrag vid Island eller på Nordsjön. SVC hade alltid någon av ombudsmännen på plats ute på Nya Varvet för att hälsa befäl och besättning välkomna hem och tacka för årets insats. Varje man, som deltog ombord, fick sig också tillsänd en kagge nysaltad sill från SVC efter avslutad resa, något som uppskattades, eftersom åtminstone de värnpliktiga inte hade en aning om, att man skulle få denna lilla symboliska present för deltagande i sillfisket.

Bosse på väg till trålaren Pamir

Bosse berättar, att han som teletekniker hade de flesta uppdragen gentemot trålarna. I de flesta fall rörde det sig om haverier på ekolod, ett mycket viktigt instrument vid fisket. Övriga som utnyttjades var maskinpersonal, smeden, dykarna och sjukvårdspersonalen. Bosse berättade vidare, att verksamheten var mycket ”lönsam” för en värnpliktig. I regel stack fiskarna till honom pengar efter utfört uppdrag. Såg man detta från Hanö, krävde övriga besättningen, att pengarna lades i en gemensam kassa, men ibland var det fiskarna, som smugglade ner pengarna i någon ficka på Bosse.

Under lång tid på 1900-talet har flottan med något fartyg gett stöd åt det svenska sillfisket, en på den tiden mycket viktig näring för det svenska samhället.

Olle Melin

 

Vändningen av skrovet till TV171

Året är 1979 och det första skrovet till Kustbevakningens nya kompositfartyg TV 171 och TV 172 börjar bli klart utvändigt. Skrovet skall då tas ut ur kompositverkstan för att för att vändas med fyra mobilkranar på ett liknande sätt som man gjort med Viksten och de två fullskalesektionerna till Minjaktsprojektet M70.

Jag hade inte varit så inblandad i kustbevakningsprojektet, mer att räknat igenom skrovhållfastheten för det färdiga fartyget, då jag hade fullt upp med skroven till de fem civila Ro/Ro fartygen som byggdes på Karlskronavarvet under samma tid som konstruktionsarbetet av TV 171 gjordes.

Detta gjordes för övrigt av samma konstruktörer som varit ansvariga för framtagningen av Viksten och arbetet framskred planenligt fram till dess att förberedelser för uttagning ur kompositverkstan skulle ske.

Dåvarande konstruktionschefen Carl Gustav ”Cagga” Levander bad mig då att gå ner och se över arrangemanget för vändning av skrovet. Skrovet var ju mer än 40 m långt och 10 meter längre än Viksten, men hade i stort sett plana borläggningssidor på ¾ av akterskeppets längd.

Det var först då, när jag kröp under ribbspantformen, där man höll på med att montera de så kallade ”knäckstöttorna” som jag insåg vidden av det hela. Knäckstöttorna kallade vi de två stöttor, där wirar för vändningen placeras och som skulle hålla isär bordläggningssidorna under vändningsoperationen.

Till min förskräckelse insåg jag då de tre längsgående förstyvningarna av ribbspantformen var kapade just här. Speciellt besvärligt blev det strax förom vid den förliga ”knäckstöttan”, där alla kontinuerliga långskeppssförstyvningar av förskeppet saknades och skrovet skulle få ett stort överhäng vid vändningen.

Hur skulle detta redas ut nu med den korta tid vi hade på oss? De fyra stora mobilkranarna var ju beställda och redan på väg till varvet!

Tillbaks till kontoret för att fundera och göra en del överslagsberäkningar.

För att överhuvudtaget klara det måste två längsgående plywoodstråk läggas under ribbspanten bordvarts för att förhindra vridning av skrovet och böjning av det veka skrovet .

Problemet vid förliga stöttan kvarstod delvis, men antogs skulle klara sig även om marginalerna var små.

En rad förstärkningar av ribbspantformen gjordes den sista dagen före vändningen för att kunna föra över lasterna i detta parti.

Skrovet fixerades mot ribbspantformen med antal spännband och ribbspantformen hade förstärkts med plywoodskivor som skull kunna ta upp alla vridspänningar som skulle kunna uppstå vid vändningen av skrovet.

Vad som vi däremot inte riktigt tänkt på var bucklingsvåglängden för skrovsidorna, som nu var en halvsandwich och fastspänd mot ribbspantformen enbart vid de ställen där spännbanden fixerade ribbspanten till skrovet.

Redan då vi började lyfta skrovet insåg jag misstaget och tendenser till buckling på de plana skrovsidorna började uppträda. Vad skulle nu göras? Skulle vi avbryta vändningen och ställa ner skrovet och skicka hem kranarna eller skulle vi fortsätta? Vi beslöt att fortsätta.

Skrovets plana skrovsidor börja buckla i akterskeppet p.g.a. det stora överhänget

Vändningen inledd sett från förifrån

Då skrovet hade vänts närmare 90˚ började kranarna komma lite i otakt (det var ju första gången en sådan här stor vändning gjordes och både kranförare och lyftledare var lite nervösa).

Det som då hände var att skovet började vrida sig så mycket att fixeringen av skrovet till ribbspantformen började svikta och bordläggningen började buckla och böja sig ordentligt, speciellt i området runt den förliga vändningsstöttan som vi redan tidigare funnit vara kritisk. Mycket stora deformationer i området uppstod och jag var övertygat om att nu går det åt skogen och vi knäcker skrovet på mitten.

Bilden visar hur kranarna kommit otakt i vändningen och skrovet utsätts för kraftig vridning (torsion) den vid förliga ” knäckstöttan”

Bilden visar det alvarliga tillbudet vid den förliga ”knäckstöttan”

Jag glömmer inte heller Cagga, som nu också började bli lite blek om nosen, då han vände sig mot mig och frågade ”ska vi sänka ner skrovet på backen och rulla henne runt?”

Detta bedömde jag inte som vara något alternativ, då vi då med säkerhet fått stora krosskador i kärnmaterialet i bordläggningen.

I det här läget fanns ingen återvändo utan nu fick det bära eller brista!

Skrovet vändes runt utan några som helst skador på skrovet och det var många lättade miner från oss som varit ansvariga för beräkningar och lyft.

När vi gick hem den dagen, lite skakiga i benen, kom några gubbar med varvshumor frågade oss om vi hade det torrt i plastkalsongerna.

Bilden visar den fullbordade vändningen och skrovet är klart för att tas in i kompositverkstan för laminering av innerlaminat och färdigställande av skrovet.

För kommande fartyg gjordes en hake av en rundstång runt alla ribbspanten, nära däckskanten och som gick igenom bordläggningen, med mutter och stor bricka på bordläggningens utsida. Detta höll samtliga ribbspant på plats och förhindrade all buckling.

Efter denna åtgärd har varvet aldrig haft något problem vid någon vändning av ett kompositskrov.

Danyard Aalborg, som byggde 14 fartyg av typ Standard Flex 300 på Karlskronavarvet licens, rationaliserade bort ca 50% av dessa hakar vid ett av de tidigare byggena och lyckades knäcka skrovet på ett av de första skroven.

Som väl var med måttliga skador och man återgick med  100 % till den lösning vi hade föreslagit för resterande fartygsskrov, som alla vändes utan tillbud.

Sven-Erik Hellbratt

Vad en gammal bild  kan berätta

Året är 1930 och vi ser en bild från Laget vid Örlogshamnen i Karlskrona. Pansarskepp, koleldade jagare och andra stridsfartyg låg upplagda efter första världskrigets neutralitetsvakt och den stora nedrustningen efter 1925 års försvarsbeslut. Många av fartygen var skrotfärdiga, men något egentligt nybyggnadsprogram fanns inte, varför man för säkerhets skull behöll den gamla flottan.

Och fartygen skulle komma till användning igen. När andra världskriget bröt ut den 1 september 1939, kom många av de upplagda fartygen åter i tjänst. Man rustade allt vad man hade och många av fartygen på bilden kom på nytt att göra en stor insats i den svenska neutralitetsvakten. Ett omfattande nybyggnadsprogram fanns också efter 1936 års försvarsbeslut, men fartygen i detta program var ju långt ifrån färdiga, när kriget bröt ut.

Så småningom ersattes de gamla fartygen av nyare och många fick på nytt sin plats på Laget, där de efter andra världskrigets slut låg och väntade på skrotning eller försäljning.

Flottans duktiga maskinister får ursäkta, men det finns en liten rolig historia om fartygen vid Laget efter freden 1945. En ung varvslärling fick följa med en äldre kollega ut till Laget för att ta reda på några uppgifter om gamla koleldade jagare. Dessa var nämligen utbjudna till försäljning och bl.a. hade en grekisk redare intresse av några av fartygen. Ute på laget fanns en gammal flaggmaskinist, som hade tillsyn över de upplagda fartygen. Han var inte van vid besök och så plötsligt uppenbarar sig två personer samtidigt. Han frågar efter ärendet och får besked om det grekiska intresset. Detta föranleder flaggmaskinisten att uttrycka:

–                    Greker, vad ska dom med fartygen till. De vet ju ingenting om teknik.

Detta föranleder den unga lärlingen att säga:

–                    Koka vatten kan väl vilken idiot som helst göra.

Lärlingen jagades över landgången och det blev förmodligen inga fler besök på Laget, i varje fall inte på kort sikt.

Olle Melin

Göta Lejon

Rivningen av kronofängelset Göta Lejon 1969

I början av juni 1969 sattes grävskoporna i det gamla kronofängelset Göta Lejon.

Fängelset var beläget innanför varvsmuren i västra delen av varvsområdet. Namnet Göta Lejon fick byggnaden av den skans, som en gång fanns på Björkholmen och som planerades av Dahlberg i Karlskronas första befästningsplan. Det som minner om denna skans i dag är Skansaberget beläget vid Saltö sund norr om varvsmuren. När jag växte upp vid Skansaberget, sa vi alltid Bakgården om området.

Rivningens slutskede 1969

Krono fängelset Göta Lejon

Det gamla fängelset uppfördes i mitten av 1800-talet och stod färdigt omkring 1860. Det skulle då kunna ta emot 300 långtidsfångar. På ritningarna kallades byggnaden för ”Logementshus för 300 livstidsfångar på Kungl Örlogs Warfet”.

Man utökade senare med 200 celler, som var avsedda som nattceller för korttidsfångar. Det var således inget litet fängelse, som var beläget på södra delen av Björkholmen.

Den inre vakthållningen sköttes av fångvaktare, som med sina familjer bodde i den fastighet, som fortfarande ligger omedelbart öster om ingången från Chapmansgatan. Den yttre vakthållningen sköttes av militär personal, från början av Marinregementet och senare av dess efterföljare. Om detta minner de vakttorn, som ännu idag finns på den inre mur, som omgav fängelset.

Vakttornet idag vid ingången till fängelsegården

Efter första världskriget upphörde fängelset Göta lejon och de kvarvarande fångarna transporterades till mera tidsenliga lokaler. Ett av skälen var, att ny lagstiftning krävde cellfängelser och inte logementsfängelser, som fallet var på Göta Lejon. I samband med detta bytte också gatan, som går längs varvsmuren, namn, från Fängelsegatan till Chapmansgatan.

När den siste fången lämnade byggnaden började ändringsarbeten och 1923 kunde man använda de ombyggda cellerna till lägenheter. 78 lägenheter inreddes och 1967 flyttade de sista ”frivilliga” fångarna ut ur det gamla fängelset.

Det har huvudsakligen varit anställda vid örlogsvarvet, som bebott lägenheterna i det gamla fängelset. På gården fanns en del småbyggnader, som från början användes som verkstäder för de intagna och som efter ombyggnaden blev brygghus, vedbodar m.m.

Uppe på vinden i huvudbyggnaden fanns under fängelsetiden ett kapell, dit fångarna fick gå varje söndag för att delta i gudstjänst.

Andaktsrummet för gudstjänst och bön om bot och bättring

Byggnaden revs för att ge plats för en ny plåthall för Karlskronavarvet. Kvar blev endast murarna med vakttorn och de två husen närmast gatan, vilka till för några år sedan används som lägenheter. Från början var dessa avsedda för fängelsets personal.

Någon ny plåtverkstad blev det aldrig och platsen för det gamla fängelset är i dag en ödetomt, vars framtid är oviss.

1998 flyttade fru Rosa Lindström ut från en lägenhet i de gamla personalbostäderna. Hon hade då bott i huset i 58 år. Sveriges mesta fånge?

Lite kuriosa. Chapmansplan mellan Björkholmen och Trossö heter i folkmun Oskuldsparken. Detta sista namn sägs ha uppstått genom, att den entreprenör, som byggde varvsmuren, stod i skuld till kronan. Muren var alltså skulden och området utanför oskulden. En annan förklaring är att långtidsfångarna vallades innanför muren, medan korttidsfångarna (lösdrivarna) hade tillåtelse att vistas utanför. Fan trot!

Olle Melin

Ångkorvetten Balder i storm på Biscaya 1897

Flaggunderofficeren vid flottan, Carl Törnström, är pappa till bilden, som föreställer ångkorvetten Balder under storm på Biscaya 1897.

Balder byggdes vid Örlogsvarvet i Karlskrona 1870 och var fartyg Nr 251, sedan varvet grundades 1680. Fartyget byggdes i trä, var utrustad med en kolvångmaskin och var segelriggad som korvett. Fartyget hade en bestyckning om åtta kanoner.

Fartyget byggdes i en tid, då stål skulle ersätta trä, ånga skulle ersätta segel och den räfflade bakladdade kanonen var på väg att erövra försvaret.

Året efter det att Balder sattes i drift, byggde Örlogsvarvet sitt första stålfartyg, ångslupen Blixten.

Törnström var en i besättningen på Balder under utlandsexpeditionen 1896-1897. Resan startade i Karlskrona den 6 oktober och avslutades på samma plats den 7 maj.

Färdvägen var: Karlskrona, Spitheads redd, Portsmouth, Teneriffa, Gibraltar, La Valetta, Hermopolis, Pireus, Suda Bay, Alexandria, Smyrna, La Valetta, Bizerte, Spezia, Gibraltar, Cherbourg, Karlskrona.

Fartygschef var kommendörkapten C A M Hjulhammar och sekond kapten greve H D M Hamilton.

Ett par noteringar från resan noteras.

Den 11 oktober i Nordsjön måste en siktad skonare, som var övergiven av sin besättning och som låg i marvatten, lämnas åt sitt öde till följd av korvettens slingringar, vilka uppgick till 30 grader åt varje sida.

Den 6 november erhölls telegrafisk order, att korvetten omedelbart skulle gå till Gibraltar, där vidare instruktioner skulle erhållas. Ordern ifråga förorsakades av väntade oroligheter i Konstantinopel, där korvetten avsågs att ”upprätthålla svenska flaggans värdighet och skydda de Förenade Rikenas undersåtar till liv och egendom”. Senare utfärdades emellertid nya order, enligt vilka besöket i Konstantinopel inställdes.

Ur fartygets loggbok framgår följande.

Torsdagen den 21 januari 1897

Kl 8 fm. Hissat flagg och gös samt med anledning av H M Konungens födelsedag, nationalflaggor och signaler. Kl 12 saluterades med 21 skott med 12 cm kanon. Salut gavs av i hamnen liggande engelska kryssaren Sibylle och tyska skolfartyget Moltke. Vid ovannämnda saluts givande dödades genom vådaskott 1.klass sjömannen vid 3.matroskompaniet nr 113 Fredriksson och 2.klass sjömannen vid samma kompani nr 120 Johansson samt skadades 1.klass sjömannen vid 3.matroskompoaniet nr 131 Lind.

Fredagen den 22 januari 1897

Kl 09:30 fm. Divisioner, därefter begravdes i land de avlidna sjömännen.

Balder gjorde sin sista resa den 6 november 1900 till den 27 april 1901, då bl.a. St Barthelemy och Havanna besöktes. Den 20 april förrättade amiral Jacob Hägg inspektion. Därefter lades fartyget in på varvet och avmönstrades för gott. Vid inspektionen framgår av loggboken, att maskinisten A L H Ljunggren anförde klagomål angående utnämning till flaggmaskinist.

Olle Melin

Pansarskeppen

Året är 1954 och i förgrunden syns örlogsvarvets gamla plåthall, som fick ge vika när nya verkstadsbyggnaden började bygges när man skulle ge plats för verkstäder och skrovhall. På bilden ser man också de delar av varvsmuren, som numera är rivna liksom ett antal byggnader till höger i bild.

Längre bort på bilden syns Klockstapeln och framför denna en kär byggnad, som revs 1972 och som många karlskronabor gärna sett, att den bevarades, nämligen Gamla teatern på Västerudden. Man ser också bebyggelsen på Västerudden, som bara några år senare i stort skulle jämnas med marken.

Längst till höger i bild syns förstäven på pansarskeppet Sverige, som håller på att skrotas

Pansarskeppet Sverige sjösattes 1917 och tillkomsten utgör ett märkligt kapitel i Sveriges historia. Pansarskeppet var nämligen ett resultat av två insamlingar 1912 och som inbringade cirka 17 miljoner kronor och som räckte till såväl ett pansarskepp som till några sjöflygplan och tre till minsvepare byggda som  bogserbåtar. De insamlade medlen utgjorde cirka 10 % av 1912 års försvarsanslag. Ingen kan väl idag tänka sig, att en insamling på motsvarande sätt skulle inbringa mer än fyra miljarder kronor.

De två pansarbåtsinsamlingarna 1912 kom i grevens tid. Tack vara denna stora manifestation av försvarsvilja hos det svenska folket, kom byggandet av pansarbåten Sverige igång och försvarsfrågan fick fart. Detta ledde till en konfrontation mellan regeringen Staaff och kungamakten, borggårdskrisen och regeringens avgång. Kungaregeringen Hammarskjöld kom sedan att lösa försvarsfrågan under 1914, även om det länge såg mörkt ut. Utbrottet av storkriget i början av augusti 1914 ledde nu till, att de tre stora partierna i riksdagen enades om borgfred och om försvaret. Konkret blev det sedan en rad försvarskompromisser både i fråga om armé och flotta.  I fråga om pansarskepp av Sverigeklassen backade regeringen till tre fartyg. Med tanke på kostnadsutvecklingen var det ett rimligt beslut.

Långsiktigt fick Sverigeskeppen en viktig strategisk betydelse. Den svenska flottan ansågs av stormakterna under båda världskrigen och även under det kalla kriget vara en strategisk maktfaktor. En början till denna epok lades av pansarbåtsinsamlingen 1912, som alltså fick en långsiktig betydelse. Sveriges sjömakt stärktes genom Sverigeskeppen, som under 1920-talet hörde till de starkaste i Östersjön. Den svenska flottan bidrog nu till att stärka förtroendet för den svenska alliansfria politiken. (Avskräckning och förtroendeskapande åtgärder). Den fyllde därmed en viktig säkerhetspolitisk funktion för nationen Sverige.

Olle Melin

Sveriges första Ubåt Hajens flytt från Lindholmen till nya Marinmuseet 1997

Hajen med sina fasta periskop under dykning ( tidigt 1900-tal)

Sprängteckning av Ubåten Hajen (Marinmuseet)

Hajen sjösattes 1904 och var tekniskt banbrytande med sitt motorelektriska maskineri. Bakom innovationen att låta en förbränningsmotor driva en generator, vilken i sin tur lämnade elektrisk energi till både batteriet och en propellermotor, stod mariningenjör Carl Richson. Han hade arbetat vid skeppsvarv i USA och var chef för ritkontoret vid Örlogsvarvet i New York från 1891 till 1897, då han återvände till hemlandet och Marinförvaltningen.

När man i Sverige på allvar började intressera sig för ubåtar beordrades Richson hösten 1900 att göra en studieresa till USA. Året efter fick Marinförvaltningen i uppdrag att ta fram ritningar och kostnader för en ubåt lämpad för skärgårds- och hamnförsvar. Ansvaret för konstruktionen lades inte oväntat på Richson.

På den här tiden fanns varken läroböcker eller andra anvisningar för att bygga ubåtar. Richson var därför hänvisad till sina anteckningar från studiebesöket i USA.

I kravspecifikationen stod bland annat att ubåten skulle ha ett deplacement på drygt hundra ton, vara tjugo meter lång och bestyckas med en 45 centimeter bogtorpedtub. Fartyget skulle ha sex mans besättning.

Hösten 1902 beviljade Riksdagen 400 000 kronor för den nya ubåten, och 28 november samma år godkände Oscar II de topphemliga ritningarna. Konstruktionsarbetet på Galärvarvet i Stockholm genomfördes under stor sekretess och bakom rigorösa avspärrningar. Hos J V Svensson Automobilfabrik i Augustendal beställdes en fotogenmotor av märket Avance.

Hajen sjösattes den 16 juli 1904. Efter utrustningsarbeten började provturerna, vilka blev lyckosamma. Ett problem var fotogenmotorn som från början inte var konstruerad för ubåtsbruk. Först våren 1905 lyckades fabriken i Augustendal få den att fungera ordentligt. I slutet av oktober 1904 var man dock klara med de grundläggande funktionsproven och övergick till övningar på Lilla Värtan mellan Djurgården och Lidingö.

Under befäl av nyutnämnde fartygschefen kapten G W Magnusson – det svenska ubåtsvapnets strategiske fader – genomfördes övningar i dykning, gång i yt- och undervattensläge samt trimförändringar. Högsta tillåtna dykdjup var trettio meter.

Sommaren 1905 samövades besättningen för att utröna om ”plattformen Hajen”, för att använda ett modernt begrepp, kunde användas för krigsbruk. Så var dock inte fallet. Fartygschefen rapporterade nämligen att ”varken jag själv eller besättningen på långt när har den vana vid skötseln av Hajen som fordras för att på rätt sätt kunna använda den i och för krigsbruk”.

Trots tveksamheten införlivades Hajen i flottan och beordrades via Göta kanal till västkusten för att delta i uppladdningen i samband med unionskrisen. Huvudstöten vid ett eventuellt anfall mot Norge skulle göras av de svenska sjöstridskrafterna. Anfallsordern behövde dock aldrig ges.

Med Hajen tillfördes det svenska försvaret ett vapensystem som skulle komma att utvecklas till en av de mest uthålliga och slagkraftiga enheterna inom marinen.

Fotogenmotorn hade från första stund varit behäftad med problem och byttes 1916 ut mot en 4-cylindrig Atlas UII dieselmotor på 150 hk. Under de följande åren deltog Hajen på höstarna i en del operativa övningar. Ännu under första världskrigets sista år var Hajen rustad och användes som skolskepp, men utrangerades 1922, varvid maskineri och övrig utrustning bortmonterades. Fyra år senare var det nära att Hajen skrotades men räddades tillslut och ubåten låg sedan 1932 på land på Lindholmen, men 1996 togs beslut att flytta henne till det nya Marinmuseet på Stumholmen.

Hon var emellertid för tung för att flytta som en enhet över Lindholmsbron utan måste delas i tre delar, för att inte överbelasta bron.

Frågan som dök upp var om stålet var svetsbart, så att delarna kunde sättas samman igen.

Prov gjordes och stålet ansågs svetsbart.

Hajen delades i tre delar och fraktades till Stumholmen, där hon åter svetsades samman.

I KV-nytt Nr 10 från November 1996 beskrivs förberedelserna för flytten. (klicka på bilden så blir den tydlig)

Hajen på plats vid Marinmuseet 1997

Hajen på plats bredvid Neptun innan Ubåtsmuseet färdigställts

Hajen finns nu som museiubåt inflyttad i det nya U-båtsmuseet vid Marinmuseet i Karlskrona tillsammans med HMS Neptun, som en av de tidigaste bevarade ubåtarna i världen.

Museet är värt ett besök bara av det skälet!

Sven-Erik Hellbratt

Märkligt bygge på Örlogsvarvet i Karlskrona

Det är 1950 och i Oscarsdockan inne på Örlogsvarvet i Karlskrona pågår ett för varvet märkligt bygge. Det är den nya fyrkassunen för Ölands södra grund, som är under byggnad. Året efter togs fyren i bruk efter att ha bogserats från Karlskrona och placerats vid grundet cirka 12 distansminuter söder om Ölands södra udde. I genomskärning ser fyren ut som på bilden. För att få den på plats fylldes fyrens nedre del med sand, samtidigt som ett stenlager lades runt om fyren.

Fyrtornet är 35,2 meter högt och själva fyren har en höjd över vattenytan av 33,2 meter. Lysvidden är 21,5 distansminuter.

Fyren varnar för Ölands södra grund, men har också en viktig roll i det trafikregleringssystem, som gäller i området. Nordgående trafik sak passera öster om fyren och sydgående väster om.

Fyren avbemannades på 1970-talet

På senare tid har fyren blivit känd som förvisningsort för en tjänsteman i Sjöfartsverket. Hit kom han, efter att ha avslöjat brister på sjökortet i samband med den sovjetiska tankern Thetis grundstötning vid infarten till Södertälje kanal i början av 1980-talet med omfattande skador som följd.

När fyrtornet var på plats, drogs ett av landets många fyrskepp in, nämligen Ölands södra rev.

Fyrtornet kom på plats och efter placeringen söder om Öland, kom fyrskeppet att få nya placeringar, nämligen Hävringe 1952-1967 och Fladen 1968-1969.

I dag finns inga fyrskepp i tjänst längs Sveriges långa kust. Det gamla fyrskeppet från Ölands södra rev är dock bevarat som museifartyg vid Maritiman i Göteborg.

Olle Melin

Besök på hemmaön

Den 31 oktober 1953 var en stor dag för skolpojken Tommy Eriksson från Sturkö utanför Karlskrona. Det var nämligen han, som tillsammans med skolkamraten Mariann Johansson fick äran att hissa den sidenflagga, som Sturköborna skänkte till den nya minsveparen HMS Sturkö M 54. Minsveparen lade till vid Sanda fiskehamn och en stor skara öbor hade dagen till ära mött upp för att välkomna fartyget, som bar hemöns namn.

Kommunalfullmäktiges ordförande, Sven A Svenson, hälsade välkommen och överlämnade den örlogsflagga, som skolbarnen sedan hissade. Hemvärnsmän ur Sturkö hemvärn paraderade och fyra hornblåsare ur Flottans musikkår deltog också vid högtidligheten. I det gåvobrev, som medföljde örlogsflaggan, står det:

Såsom ett bevis på vår stolthet över att detta örlogsfartyg blivit uppkallat efter vår ö, överlämnar vi Sturköbor denna sidenflagga till minsveparen Sturkö. Det är vår önskan, att flaggan skall hissas på detta fartyg vid högtidliga tillfällen och under strid.

Det är vår förhoppning, att vår flagga icke skall komma till användning i ofredsår, utan endast blåsa från vårt fartyg under fred.

Må vår flagga, som hissades första gången av skolbarnen Tommy Eriksson och Mariann Johansson, bringa lycka och välgång åt fartyget under dess framtida tjänst från vårt land.

Fartygschef vid tillfället var provturschefen för de aktuella minsveparna, kapten John Rumenius.

Besättningslistan vid ceremonin på Sturkö

Sturkö var en i en serie av minsvepare, som byggdes vid Örlogsvarvet i Karlskrona och namngavs efter svenska öar.

HMS Sturkö

Fartygen i serien var:

M 51 Hanö

M 52 Tärnö

M 53 Tjurkö

M 54 Sturkö

M 55 Ornö

M 56 Utö 

Hanö blev under sin aktiva tid känd som det fartyg, som under många år fungerade som stödfartyg för det svenska sillfisket.

Fartygen, som sjösattes 1953-1954, deplacerade 275 ton och hade 25 mans besättning. De var byggda i stål till skillnad från sina efterföljare, Arköklassen, som byggdes i trä. Två dieselmotorer om vardera 450 hästkrafter gav en fart på 14,5 knop.

Sturkö utrangerades 1987 och skänktes till Röda korset. Fartyget såldes vidare till en kyrklig italiensk stiftelse och 1996 låg fartyget i Valetta på Malta. Dess öde därefter är okänt..

Sturkös sidenfana överlämnades till ön Sturkö och hänger i Sturkö kyrka med förbehållet, att återlämnas till flottan, om nytt fartyg får samma namn.

HMS Sturkö vid Vänersborg (Bild Michael Ericsson)

År 1998 färdigställdes vid Karlskronavarvet minjaktfartyget Sturkö M 14.

Detta fartyg ingår efter modifiering till röjdykarfartyg i dagens svenska flotta.

Olle Melin

 

FARTYGSKONSTRUKTION – En hantverkstradition i Karlskrona

Att skapa fartyg är fortfarande ett lagarbete. Konstruktörernas idéer överförs till verkstäderna där de möter material och materiel och blir verklighet i händerna på beredare, förmän och yrkesarbetare. Här kommer lite information om just konstruktionsarbetet under olika perioder.

Förr användes ett fåtal modeller för att grovt beskriva hur fartyget skulle konstrueras, tillverkas och användas. Modeller och andra föremål är också basen för Marinmuseum samling och utställning. Då modellerna verkligen var få behövdes mycket erfarenhet och kreativitet för att bygga fartygen. Detta sparades av förmän och andra, kanske i en svart bok i bakfickan, och fördes vidare från far till son.

Från mitten av 1800-talet ersattes modellerna av ritningar som idébärare. På Marinmuseum kan man också se några ritningsexempel men det är Krigsarkivet i Stockholm som förvarar fartygsritningar från den tidiga period då varvet i Karlskrona benämndes Marinverkstäderna. Efter att Karlskronavarvet bildades 1961 har tusentals ritningar i original och på mikrofilm istället sparats i kontoret på Amiralitetsgatan och som nu tillhör Saab Kockums.

Ritkontoret kring 1950

• Kvällsutbildade fackingenjörer med mångårig varvsbakgrund. Mariningenjörer som konstruktionschefer och kontrollanter. Nylonskjorta och mörk slips!
• Horisontella ritbord med vinkelhakar och T-linjer
• Transparent ”smörgåspapper”, blyertspennor, pennvässare, kautschuk, borste
• Vaxad väv, svart och rött tusch, dragstift, kniv för korrigering
• Ri och ”suggor” för linjeritning, kurvmallar, textmallar
• Ljuskopiering på specialpapper som behandlas med ammoniak till ”blåkopior”
• Mallar för bränn- och rörbockningsmaskiner
• Räknesticka, räknesnurra, planimeter och integrator för beräkningar
• Skrivmaskin för specifikationer och rapporter

Konstruktionsavdelningen kring 1980

• Äldre fackingenjörer, yngre gymnasie- och civilingenjörer. Ingen klädkod men en del träskor!
• Vertikala ”ritplankor” med linjalapparater
• Ritfilm (matt plast), hållare för 2 mm blyertsstift 2, stiftvässare, pennor med 0,5 mm blyertsstift, radermall, elektrisk raderapparat, borste
• Ritningskopiering på vitt papper
• Numeriskt underlag för bränn- och rörbockningsmaskiner
• Räknedosor och centraldator med hålkort för beräkningar
• ”Digital skrivmaskin” för specifikationer och rapporter

Teknikavdelningen kring 2010

• Gymnasie-, högskole- och civilingenjörer
• PC-baserat integrerat system för beräkning, ordbehandling, konstruktion, material, produktion m.m.
• 2D CAD-ritningar plottade på papper
• 3D produktmodell plottade på papper och som underlag för olika maskiner

Konstruktionsarbetet innehåller även specifikationer och tekniska rapporter av olika slag som inte behandlas här.

Även om nya fartyg (och ubåtar) alltid har varit i fokus har ombyggnationer och reparationer varit en viktig del av verksamheten. Speciellt i tider av underbeläggning konstruerades (och tillverkades) även andra produkter, bland annat:

• Skrovsektioner och roder till storvarven
• Cisterner och processkärl till pappersbruk
• Komponenter till Volvo, Dynapac, Tetrapak, Saab Trollhättan
• Containrar
• Vridscen till Dramaten, hydraulikscen till Operan
• Kyl- frysrum
• Villor (Karlskronavillan)
• Armébroar i aluminium (Krigsbro 5) och stål (Krigsbro 6, Heavy Dry Support Bridge)
• Öresundsbrons högbrodel
• Antennanpassare, styr- och övervakningssystem

John Nilsson

Förlisningen av världens största segelfartyg S/S Preussen med last av pianon

Året är 1910 närmare bestämt den 20 november då den 5 mastade barken Preussen blev påseglat i Engelska kanalen av ångaren Brighton, som missbedömt den för segelfartyg ovanligt höga farten.

Då vädret var stabilt efter kollisionen avböjde Preussens kapten assistans, men vinden tilltog och när bogserbåtar anslöt brast bogserkablarna varvid fartyget strandade och blev vrak vid engelska kusten.

Här är historien där John Nilsson, som varit Karlskronavarvets ledande fartygsprojektör de senaste 40 åren, berättar om när hans morfar bröt loss ett par svängbara ljushållare i mässing på notställets båda sidor av ett piano på Preussens stora last av pianon innan hon förliste i Engelska kanalen 1910.

Preussen var världens största segelfartyg utan hjälpmaskin och den då enda femmastade fullriggaren. Fartyget var byggt i stål i Geestemünde 1902 för salpetertraden på sydamerikanska västkusten.

Den femmastade fullriggaren Preussen under segel

Preussen byggdes efter ritningar av Joh. C Tecklenborg, Geestemünde. Hon förde 5.560 m² segelarea och är med sina 5.081 Br. reg. ton världens genom tiderna största segelfartyg utan hjälpmotor och den enda femmastade fullriggare som någonsin byggts.

För att underlätta brassning av rår mm var Preussen utrustad med ångdrivna winchar och spel.

Fartyget tillhörde ett tyskt rederi, vanligen kallat ” Flying P. Line”, eftersom alla deras fartygsnamn började med bokstaven ”P”: Pamir, Passat, Padua (numera ryska Kruzensjtern), Pommern, Peking, Penang m.fl.

Preussen efter påseglingen innan hon blev vrak

Den gamle sjömannen Alfred Fredriksson berättade följande historia i slutet av sitt liv på 1970-talet.

Han och min morfar och namne, John Nilsson, var i unga år kamrater ombord i Neptunbolagets S/S Belos (byggd 1885 på Lindholmens Mek Verkstad).

Neptunbolagets S/S Belos

I samband med femmastaren Preussens haveri i Engelska kanalen år 1910 var de på plats. Preussen var bortom all hjälp med sin  stora skada och med kraftig slagsida. I en skeppsbåt rodde de båda i alla fall över till Preussen och rätt in genom ett hål till ett av lastrummen. Detta var fyllt med pianon som hade svängbara ljushållare i mässing på notställets båda sidor. Morfar bröt loss och smög med sig ett par som så småningom hamnade hos mig, lite senare på vinden och nu inte kan hittas (tyvärr!).

John Nilsson

För de som vill veta mera om Preussens förlisning

Fartyget som inte tålde (fukt /Vougt)

Det är fredagen den 15 november 1946 och vid dåvarande Örlogsvarvet i Karlskrona samlas gräddan av dåtidens marina celebriteter tillsammans med stadsråden Per-Edvin Sköld (jordbruksminister) och Allan Vougt (försvarsminister), rikets överbefälhavare Helge Jung, hedersgästen Prins Wilhelm, Blekinges landshövding Erik Lindberg och många andra.

Försvarsminister Vougt i sällskap med Prins Wilhelm.

Man var samlade i Karlskrona för att delta vid sjösättningen av Örlogsvarvets hittills största nybygge, jagaren HMS Uppland. Ett annat skäl till samlingen var, att dagen innan hade Kungl Örlogsmannasällskapet högtidlighållit sitt 175-årsjubileum i Karlskrona.

Det var försvarsministern, statsrådet Allan Vougt, som fått uppdraget att namnge nybygget.

Förberedelserna var minutiösa. Bl.a. hade man på stapelbädden smort in cirka ett ton såpa och det var mycket med dåtidens såpbrist. Många husmödrar hade säkert fällt tårar, om de vetat detta.

Stoppen på slädarna lossas innan dragstaget bränns av före sjösättning

Flottans Musikkår under ledning av John Skoglöf spelade, flaggvakt och hederskompani var noggrant tränade och ombord på Kustflottans fartyg i Karlskrona mannades relingar.

Stadsrådet Vougt sade vid namngivningen:

Enligt konungens beslut skall denna jagare heta Uppland. Må lycka och välgång följa den i dess för fosterlandet så viktiga värv.

Samtidigt som fartyget sattes i rörelse utbringades ett fyrfaldigt leve för konungen följt av Kungssången.

Honnörsvakten vid Upplands sjösättning

Men vad händer? Jo, fartyget stannar, när cirka 2/3 av skrovet passerat porten i varvets stora verkstadsbyggnad.

De förliga slädarna skär fast (Hit men inte längre)

Fram med bogserbåtar, men detta hjälper föga. Så lite slokörade lämnade gästerna platsen och ett ihärdigt arbete tog vid för att försöka få fartyget i sjön.

Lite slokörade sjösättningsgäster efter den ofullbordade sjösättningen

Först på söndagen lyckades man med hjälp av domkrafter och jagarna Sundsvall och Hälsingborg få loss den nya jagaren och bogsera henne till Utrustningskajen för vidare arbete.

De två dragande jagarnas akterskepp hålls ihop av två bogserare vid lossdragningen

Uppland är flott och placeras vid Utrustningskajen

Detta var dock inte första gången ett örlogsfartyg fastnade på stapelbädden. När pansarskeppet Dristigheten skulle sjösättas vid Lindholmens varv i Göteborg år 1900, inträffade samma malör.

Nåväl, rubriken då. Jo pillemausarna i Karlskrona var inte sena med att påpeka, att fartyget inte tålde Fokt. (Så uttalas såväl fukt som Vougt på äkta karlskronitiska).

Olle Melin

 

Vad en gammal bild kan berätta

I en stadga från 1739 reglerades att det skulle vara ledigt på söndagarna efter högmässan. Under 1800-talet rådde avtalsfrihet, och arbetsdagarna var långa i de nya industrierna.

Genom ett kollektivavtal 1919 förkortades arbetstiden inom verkstadsindustrin från 57 till 52 timmar i veckan. År 1920 infördes efter fackliga krav åtta timmars arbetsdag i Sverige. Eftersom lördagarna inte var arbetsfria innebar det 48 timmar i veckan. 1919 slutade man kl 1400 på lördagarna .

Detta år övergick klockstapeln att bli kyrkoklockstapel åt Amiralitetsförsamlingen och man behöll då ringningen kl 1400 som helgmålsringning för församlingen, troligtvis också  den enda församling med denna tid. Alla andra har kl 1800

Under åren 1958-60 minskade man veckoarbetstiden en timme per år till 45-timmarsvecka. Ända in på 1960-talet arbetade man sex dagar i veckan.

En lag från 1970 minskade arbetstiden till 40 timmar per vecka och lördagarna blev lediga dagar.

Under 1900-talet har vi också fått längre och längre semestrar. År 1938 lagstadgades två veckors semester i Sverige, år 1951 ökade den till tre veckor och 1963 till fyra veckor. Sedan 1978 gäller fem veckors lagstadgad semester, men många har längre semester än så.

I filmen från slutet 1920-talet, där varvsarbetarna lämnar varvet genom Sjuttons Port på lördagseftermiddagen för helgledigheten, går det inte att ta miste på den lilla flickans glädje när hon springer mot porten för att äntligen få träffa sin pappa.

Sven-Erik Hellbratt

Vad en gammal bild kan berätta

Klockan är 12 och det har just ”blåst” på varvet. En ström av varvsarbetare (pillemausare) lämnar området genom Sjuttons port för att cykla eller gå hem till middag. På bilden syns också två varvspoliser, som övervakar utpasseringen och de har satt upp en bock, förmodligen för att dämpa farten ut på Amiralitetsgatan.

Bilden är från tidigt 1960-tal och på den tiden var det vanligt, att varvsarbetarna åt middag hemma. Middagsrasten var en timme, men hade dessförinnan under många decennier varit en och en halv. Vid denna tid var det vanligt, att fruarna hade middagen klar, för de flesta hade hemmafruar.

Cykeln och apostlahästarna var det vanligaste sättet att ta sig till och från jobbet på 1960-talet. Bilexplosionen kom några år senare. Min far, som arbetade på varvet i nära 50 år, kallade cykel- och sedermera bilkaravanen för rotmosrallyt.

Idag är varvspolisen borta och Sjuttons port har förvandlats till en gånggrind och ersatts av en modern entré i form av Port Västerudd.

Olle Melin

Vad en gammal bild kan berätta

Den här samlingen fina herrar är elektriker vid dåvarande örlogsvarvets landinstallationsavdelning, i dagligt tal ”65-an”.

Örlogsvarvets landinstallationsavdelning, i dagligt tal ”65-an”,1930

Mannen som iförd plommonstop sitter i mitten är verkmästaren och till höger om honom sitter de två förmännen.

Man slås av sättet att klä sig i arbetet på den tiden. Så gott som samtliga bär huvudbonad och slipsen, i enstaka fall flugan, var tydligen obligatorisk.

De här herrarna hade ansvar för elförsörjningen till varvets olika verkstäder men också till alla de landanslutningar, som erfordrades för inneliggande fartyg. Dessutom hade avdelningen ansvar för kasernerna på Trossö och hade ständigt avdelat s.k. kasernelektriker på Sparre, KA-kasernen på Vallgatan och Ankarstierna. Så småningom togs detta över av Byggnadsdepartementet och i dag är det en egen myndighet, som svarar för driften av de militära anläggningarna, Fortifikationsverket.

Ett annorlunda jobb gjorde avdelningen under andra världskriget, då man under de stränga vintrarna hjälpte folk med att laka vatten fram till deras hus. Frusna vattenledningar var tydligen legio under dessa vargavintrar. Detta är ju också ett exempel på samarbetet mellan kronan och den civila staden, ett samarbete, som pågick från 1680 och långt in i nutiden, men som i dag är näst intill omöjligt bland annat på grund av rådande konkurrenslagstiftning.

I dag finns ingen landinstallationsverksamhet kvar på Karlskronavarvet. Huvuddelen av elektrikerna är i dag, vad man kallar ”utsoursade”.

Olle Melin