”Lumpen” ombord på Minsveparen Sturkö, mars 1966 – januari 1967

Ett litet kåseri skrivet av VHFK-medlemmen Bernth Svensson,  Nov 2016

Minsveparen Sturkö under gång

Här följer en berättelse om vad som utspelade sig i samband med värnplikten ombord på minsveparen M54 Sturkö, under i huvudsak sommaren 1966. Det som var tråkigt i Lumpen har medvetet ”fallit bort”. Har haft kontakt med ett par av ”lumparkompisarna” vid sammanställningen av denna berättelse.

Kuststäderna som besöktes blev en del av upplevelserna i värnplikten. Bl.a. var det en kille från Göteborg, som fick för sej att samla askfat från de ställen vi besökte, så han ”plockade med sej” askfat från ”fiken” i varje hamnstad.

Först följer lite allmän information om minsveparen Sturkö:

Sturkö byggdes på Karlskronavarvet och sjösattes 15 mars 1952, togs i tjänst 18 augusti 1953, och togs ur tjänst 30 september 1987.

Sturkö hade fartygsnummer M54, och var en stålminsvepare på 175 ton, 44 m lång och 7 m bred. Djupgående 2,4 m, fart 14,5 knop.

I maskinrummet fanns det två st dieselmotorer. Bestyckningen var 2 st 40 mm kanoner.

Dåvarande Sturkö kommun skänkte stridsflaggan till fartyget, och den hissades av två elever från Sturköskolan vid ”invigningen”. Tyvärr har jag glömt vad eleverna hette, trots att jag träffade en av dem på hösten 1966 på väg till örlogshamnen i Karlskrona, där Sturkö mestadels låg förtöjd, och fick frågan om jagvisste var ön Sturkö ligger. Ja, visst vet jag det svarade jag. Jag är från Karlskrona och är ofta på Sturkö på fritiden. Läste också om detta, när jag vid ett tillfälle städade fartygschefens hytt på M54.

När jag första gången gick ombord på MSVP Sturkö, låg hon i en av fem-fingerdockorna på varvet. Det var årsöversyn i början av 1962och som lärling på varvets elverkstad skulle jag vara med och koppla loss en del elutrustning som skulle kontrolleras.

Efter att ha vuxit upp på ”Gamla Fängelset” på Björkholmen, med utsikt över varvet, och genomgått 4 års utbildning som elektriker på varvet blev det i november 1965 dags att rycka in i värnplikten och grundutbildningen på Bataljon Sparre.

I jämförelse med vintern 1965-1966, så är den vinter som vi precis genomlider lite mildare.

Det jag i lumpen hade mest svårt att vänja mig vid var att jag plötsligt skulle börja tilltala befälen med t.ex. furir. Efter drygt fyra år på varvet, kunde jag gradbeteckningarna för befälen, men pratade med dem utan några ”konstigheter”.

Efter 14 veckors grund-, yrkes- och befälsutbildning på Sparre, var det dags att mönstra ombord på M54.

Det var riktigt skönt att ”komma tillbaka till” en miljö, som kändes bekant. På Sparre hade det varit en massa marscherande mm. Nu blev det istället information om all utrustning ombord på fartygen Sturkö, Tjurkö och Ornö, eftersom de tre minsveparna mestadels låg förtöjda innanför Högvakten i Örlogshamnen i Karlskrona, och var bemannade med ”en och en halv” besättning, vilket innebar att vid gång, så var det bara ett fartyg som gick till sjöss med komplett besättning, och några stannade kvar på de fartygen som låg kvar vid kaj.

I slutet av mars var det skyddstjänstutbildning på Berga Örlogsskolor. Därefter var det dags för alla tre fartygen, att tillsammans med Tärnö börja som övningsfartyg för kadetter och aspiranter över sommaren. Fartygsbesättningarna bestod av ca 20 personer, varav de flesta var värnpliktiga.

Eftersom Sturkö var ett litet fartyg, så fanns det bara ett kök ombord, och matsedeln var densamma för hela besättningen. De värnpliktiga bodde i förliga mässen, och var 9:e vecka hade man hand om backlaget, d.v.s. det gällde att duka fram mat, duka av och diska.

Som elektriker ombord, tillhörde jag maskinavdelningen, och var 4:e dag var det ”vakt”. Det gällde då att gå ronder i maskinrummet, och att tillhöra ”flaggstyrkan”, d.v.s. vara med och hissa och hala flagga och gös.

Minsveparna var också, p.g.a. att de var små fartyg väldigt ofta ”jourfartyg”, vilket innebar att en stor del av besättningen skulle stanna kvar ombord, och de som fick gå iland, skulle kunna inställa sig med 4 timmars varsel. Det var militär beredskap som var huvudsyftet, men fartygen dirigerades också ut vid ”civila” larm.

En del episoder som utspelade sig, känns avlägsna idag. Orsakerna till detta var bl.a. det ”kalla kriget”, och  oroligheterna på Hötorget i Stockholm. Det var på hösten 1965 ”stökigt” i Stockholm, vilket påverkade oss värnpliktiga så att det var inspektion av alla som gick iland på permission, varvid vi fick veta var vi inte fick uppehålla oss i onödan, och så kollades uniformens utseende. ”Stukade mössor” var förbjudna.

Det kalla kriget återkommer jag till.

Något jag saknar är de värnpliktiga i uniform. De var på sin tid en del av Karlskrona. Att titta tillbaka i gamla böcker, som t.ex. ”Lär känna vårt land” bekräftar detta.

I mitten av april började övningarna till sjöss, och vi värnpliktiga fick vara med om en trevlig sommar där de flesta kuststäderna från Lysekil till Härnösand besöktes. Det blev också ett utlandsbesök. För Sturkös del blev det den trevliga danska staden Odense på ön Fyn.

Flottbesök i Odense juni 1966

De första kuststäderna som besöktes var Karlshamn och Ystad. Det var i slutet av april som Ystad besöktes, men trots det så var det snö! Jag åkte hem till Karlskrona över helgen, och då fanns fortfarande järnvägslinjen Ystad-Simrishamn- Kristianstad kvar. Det var sista helgen i april, men från rälsbussen syntes bara höga snödrivor.

Efter Ystad, ställdes färden tillbaka mot hemmahamnen Karlskrona, sedan besöktes Kalmar och Västervik.  Första maj helgen låg Sturkö på Hårsfjärden, vid ön Märsgarn, inte långt från den plats där de tre jagarna Klas Horn, Klas Uggla och Göteborg förstördes vid en explosion 17 september 1941, alltså 25 år tidigare.

Jag hade hört talas om olyckan tidigare, men det kändes overkligt att gå förbi minnesstenen där namnen på de 33 som omkom fanns inristade.

Orsaken till olyckan skulle offentliggjorts under 1966, d.v.s. 25 år efter olyckan, men det blev bestämt att dröja ytterligare 50 år, d.v.s. till 2016 med den saken.  Hur det blir med detta får vi se.

Som tidigare nämnts, var vintern 1965-1966 kall. Detta märktes när Sturkö skulle lägga till vid Märsgarn. Isen låg fortfarande delvis kvar. En märklig upplevelse var att trots att isen låg kvar, var det så varmt, så vi som var kvar ombord, t.ex. p.g.a. att vi hade vakt, kunde ligga och sola på däck.

Påskafton 10/4 1966

Den stad som besöktes flest gånger var Stockholm, så jag lärde mej att hitta i Stockholm med omnejd. Detta kom väl till pass sommaren 1967, då jag besökte Stockholm tillsammans med min fru Anita.

I flertalet av de kuststäder vi besökte, blev vi väl mottagna. I och för sig inte så konstigt när det gällde Västervik, där vi på kvällen hissade vår egenhändigt tillverkade ”paradbelysning”, efter att vi på dagen haft besök ombord, som vi gjorde en rundtur med i Västerviks skärgård.

Några av städerna vi besökte hade som praxis att vi ”flottbesökare i uniform” hade fritt inträde till en del byggnader mm. T.ex. kostade det ingenting att besöka Kärnan i Helsingborg.

Helsingborg besöktes i samband med att ett antal fartyg var på väg till Odense i Danmark, där vi blev väldigt väl mottagna.

Besöket ägde rum helgen innan midsommar, så det var fint väder, och när vi angjorde hamnen, var vi ”paraduppställda” på fartygen, vilket gav en högtidlig känsla.

Borgmästaren skänkte en liten slant till alla oss värnpliktiga, vi fick fritt tillträde till bl.a. HC Anderssens hus, som var museum. HC Anderssen var en dansk sagoberättare, och Odense var hans födelsestad.

1966 var det vänstertrafik i Sverige, medan Danmark hade högertrafik, så det gällde att ”tänka fel” när man skulle gå över gatan. Ett minnesvärt besök som gjordes var besöket på Albanibryggerierna. Ett antal militärlastbilar kom och hämtade oss vid fartygen i hamnen, och så bar det iväg. En snabb genomgång genom öltillverkningen följdes av en ”smörrebrödslunch med dansk öl”. Vi som var med tyckte väldigt synd om dem som inte var med p.g.a. att de hade vakt.

Efter besöket i Odense, gick färden mot Karlskrona och övningsuppehåll i ett par veckor, som delvis tillbringades på ön Sturkö. I stället för att gå norr om Jylland, gick färden mot söder genom Stora Bält och sedan utanför Östtyskland, där vi ”bevakades/eskorterades” av en östtysk minsvepare.

I mitten av juli började övningarna igen, och vi fick en del annorlunda uppdrag, bl.a. att se till så att prinsessan Sibylla kom ombord på skonerten Falken, där vår nuvarande kung då gjorde sin militärtjänst.

Sista helgen i Juli gick Sturkö in i Härnösands hamn, för att deltaga i det årliga kadettmötet mellan de nordiska länderna. Det var kapprodd, fotboll mm. Jag fick förtroendet att vara linjedomare i en fotbollsmatch mellan befäl och värnpliktiga. De värnpliktiga vann matchen. Liksom Odense är Härnösand en stad som lever kvar i minnet som en gemytlig stad.

Montage av ljusslingor vid Märsgarn i Horsfjärden i Stockholms södra skärgård

På hösten var det en stor militärmanöver på västkusten, och Sturkö, Tjurkö, Ornö och Tärnö deltog i denna manöver. På väg till Bohuslän besöktes Västervik, Kalmar, Ronneby, Ystad, Malmö och Halmstad.

I Bohuslän besöktes Lysekil, Uddevalla och Göteborg. Vi blev i samband med detta inspekterade av chefen för kustflottan, konteramiral Arwas.

De episoder som jag minns bäst av det som hände under manövern i september 1966 är dels när vi höll på att göra klart för minsvepning och fyra lansenplan kom inflygande på så låg höjd över de fartyg som låg uppankrade ”på bevaknings linje” att vi som höll på med svepspelet instinktivt duckade.

Den andra episoden är att jag en kväll såg en fartygssiluett som jag inte kände igen som ett svenskt krigsfartyg.. Jag var på väg att gå rond i maskinrummet, och eftersom jag är intresserad av astronomi stannade jag kvar för att se solnedgången i väster.

Jag rapporterade till en kadett, som undrade hur jag kunde avgöra att fartyget inte var svenskt. Jag svarade att fartyg med sådana skorstenar och master har inga svenska örlogsfartyg.

Det visade sej att fartyget var en amerikansk kryssare som väl antagligen skulle ”följa upp” manövern. Vi blev medvetna om det kalla krigets rutiner. Och det var inte enda gången.

Sedan var det dags för en lång färd till Stockholms skärgård och övningar i att lägga till i bergrummen där. På vägen besöktes den lilla ön Blå Jungfrun i Kalmar sund, och Norrköping.

Vid Landsort fick vi besked om att gå inomskärs. Det blåste 28 sekundmeter, och det var lite för mycket för minsveparna.

Landstigning vid Blå Jungfrun i Kalmar sund

Sommaren var slut, men utbildningen fortsatte ombord. Vi gick söderut mot Karlskrona. Varje fredags eftermiddag var avsedd för motion, bad och tvättbyte. Detta fungerade perfekt. Någonstans i närheten av där vi befann oss fanns det alltid någon simhall, idrottshall eller idrottsplats som vi kunde använda. Tvättbyte ägde ofta rum på någon av flottans baser, eller på Sigrun, som var en ”tvättbytesbåt”.

I Karlskrona låg Sturkö ofta jour, och vid ett tillfälle blev jag ”inringd” för att vi skulle gå till Malmö och kolla vad det var  för någon ubåt som dök upp då och då i Malmötrakten.

Någon ubåt hittades inte, men vi fick på återfärden vara  med om att leta efter en fiskare som rapporterats saknad.

I oktober, när övningarna var slut och vi låg på varvet för årsöversyn, blev Ornö utdirigerad för att leta efter ubåten Draken som ”försvunnit”. Efter några timmar på väg mot Hoburgen, fick vi vända och gå tillbaka till Karlskrona. Vad som egentligen hänt med Draken fick vi aldrig veta. Plötsligt hade den hittats.´

Jag har en del kontakt med delar av besättningen, t.ex. Stig Kornelius som var elektriker ombord på Tjurkö, och Lasse Wallin som var från Aspö, och en gång om året, på Lövmarknaden råkar jag träffa honom.

I Varvs Historisk Förening träffar jag ibland fartygsintendenten Sven-Otto Ullner.

Sammanfattningsvis var 1966 en trevlig sommar. Saker som lever kvar är en ”flygande inspektion” av jourfartygen, en kväll när vi satt och tittade på TV, och det var en av matcherna i fotbolls VM 1966. Vi fick starta upp och ge oss iväg ut till Karlskrona Angöringsboj och så tillbaka till kaj, och så givetvis dagen då vi muckade efter 11 månader ombord. Det var 19 januari 1967. Måndagen 22 januari 1967 började jag på varvet igen, och var därefter ibland ombord på Sturkö och jobbade.

Uppbördsmaskinisten, Bertil Lilja, tyckte att jag kunde räknas till de värnpliktiga och bjöd på kaffe, och skickade efter en tid ett utmärkt betyg över min tjänstgöring ombord.