Fritidsbåtar vid Karlskronavarvet
I början av 1960-talet togs beslut om tillverkning av en mindre segelbåt, som uppfyllde RORC-reglerna klass V, den mindre klasen för havskryssare. Det fanns en marknad en marknad för en sådan produkt och den passade för båtverkstan, där kompetensen fanns och en större beläggning och en egen produkt eftersträvades.
Konstruktör för prototypen blev Per Brohäll, en känd segelbåtskonstruktör som lyckades skapa en till synes mycket tilltalande båt, tillverkad i trä (mahogny och plywood).
Prototypen (Karlskronakryssaren) provseglades i Gotland Runt under tävlingen 1964 med gott resultat.
Per Brohälls segel ritning till Karlskronakryssaren
Fakta Karlskronakryssaren
Längd 6.70 m
Bredd 2.17 m
Djupgående 0.94 m
Segelyta 18.5 m2
4 kojplatser
Den enda byggda Karlskronakryssaren som provseglas 1964
Redan under tillverkningen av den första och enda Karlskronakryssaren diskuterades en något större segelbåt med Per Brohäll.
Projektet med fritidsbåtstillverkning i glasfiber initierades av dåvarande överingenjören Anders Kämpe, som anlitade båtkonstruktören Per Brohäll som fick uppdraget att konstruera en något större midgethavskryssare med skrov av glasfiberarmerad polyester.
Tillverkningen startade hösten 1964 med trämodeller, så kallade pluggar.
Efter ytbehandling med lack och släppmedel framställdes plast formar.
Två formar för skrovet, styrbord respektive babord och en form för däcket.
Formarna försågs med yttre förstärkningar för säker losstagning från pluggarna samt att säkerställa styvhetskraven.
Skrov och däck tillverkades i enkellaminat.
Verkmästaren i modellverkstaden vid den här tiden var Karl Winkler, som då kommit till Karlskronavarvet från Kalmar Verkstad, där han varit ansvarig för utveckling av pluggar och formar till postbilen Tjorven med plastkaross.
Verkmästare Winklers kunskap från Tjorven tiden tog han med sig och vidareutvecklade tillsammans med förmannen Sture Andersson och de fick ansvaret för produktionen av fritidsbåtarna.
Verkmästare Karl Winkler, förman Sture Andersson och Leif Nilsson i modellverkstan
Redan på försommaren 1965 kunde de första Viggarna Nr 1 och Nr 2 presenteras. Dessa deltog i Gotland Runt sommaren 1965.
Viggen Nr 1 hade Fredrik Alm från konstruktionskontoret som skeppare och Nr 2 hade konstruktören Per Brohäll som skeppare.
Vädret på denna tävling blev mycket hårt och båda fick avbryta utanför Visby.
Sommaren 1966 deltog 5 Viggenbåtar i Baltic Race (tidigare Gotland Runt). Nr 1 och Nr 2 med samma besättning. Viggarna fick de tre första platserna i prislistan. De två Viggarna från Karlskrona knep 2:a och 3:e plats.
Efter en gedigen marknadsföringsinsats blev efterfrågan så stor , att varvets kapacitet och produktionsresurser inte kunde svara upp. 1970 såldes Karlskronaviggen till Albin Marin i Kristinehamn. Totalt tillverkas 296 exemplar av Karlskronaviggen. Inledningsvis tillverkade Karlskronavarvet 240 halvfabrikat åt Albin Marin.
Albinviggen modifierades efter Abin Marin övertagande och fick fenköl.
Nedanstående tabell belyser skillnaden mellan Karlskronaviggen och Albinviggen.
Tabell visande skillnaden mellan Karlskronaviggen och Albinviggen
Totalt tillverkades över 1380 exemplar av de båda Viggentyperna
Karlskronavarvets första Karlskronavigg Nr 1 provseglas utanför varvet 1965
För att bredda sortimentet av fritidsbåtar övertog Karlskronavarvet 1967 plasttillverkningen av Laurinkostern L32 från AB Trelleborg samt havskryssaren OC35 från AB Malmö Flygindustri.
L32 blev inte samma succé som Viggarna. Endast två komplett inredda och utrustade båtar och fem halvfabrikat (skrov och däck) tillverkades på varvet.
L32 var förövrigt det första fartyget att bygga som en sandwichkonstruktion, något som senare blivit ett signum för de kommande minsvepare serierna som utvecklats vid varvet.
Fakta L32
Loa 9.81 m
Bredd 2.88 m
Djupgående 1.5m
Depl. 4.6 ton
Här en L32 under sjösättning
En L32 och en Karlskronavigg för styrbords halsar
Fakta OC35
Loa 10.7 m
Bredd 3.30 m
Djupgående 1.55m
Depl. 6 ton
Inte heller OC35 blev någon succé. Karlskronavarvet tillverkade sju fem halvfabrikat (skrov och däck) och erbjöd rigg, utrusning och segel för de köpare, som så önskade.
Bilden visa en OC35
Ytterligare en segelbåtstyp Ohlson 8:8 började byggas 1 vid Karlskronavarvet och 1971 startades tillverkningen på Karlskronavarvet och tio halvfabrikat byggdes innan tillverkningen las ner.
Bilden visar en Ohlson 8:8
Fakta Ohlson 8:8
Totallängd 8,8 meter
Bredd 2,85 meter
Djupgående 1,56 m
Kölvikt 1 300 kilo
Deplacement 3.5 ton
Költyp Fenköl
Att varvets unga damer inte hade något emot att följa med grabbarna på seglats med Viggen framgår tydligt av följande bilder.
Strandhugg i västra Karlskrona skärgård
En segeltur i riktning mot Hasslöbron
Här sprutas polyester och huggen glasfiber av kompositarbetaren Leif Berg
Att dagens arbetsmiljökrav beträffande styrenhalt i inandningsluften inte uppfylldes är lätt att inse.
Allt plastarbete gjordes under denna tid som handlaminering utan speciella utsug.
Arbetsmiljön i båtverkstan uppfyllde inte kraven och det rådde en stor osäkerhet om de långsiktiga hälsoriskerna från lösningsmedel.
Armeringen stålrollas för att få upp glasfiberhalten och styrkan
Interiörbild från båtbyggareverkstan med ett antal Viggar i olika skeende
En ny plastverkstad med layout lämpad för serieproduktion av fritidsbåtar byggdes, men blev klar först 1970.
Nybyggda kompositverkstaden 1970
Bilden visar sprutboxar i den nya kompositverkstaden där sprutpåläggning av polyester med glasfiber och där stålrollningen utfördes
Vid den tidpunkten gjordes så stora förluster på civil produktion i plast att den nya företagsledningen, som tillträde 1969, redan 1971 började att tvivla på plastens framtid. Lönsamheten dittills hade varit för dålig och tillverkningen fritidsbåtarna avvecklades.
I femårsplanen för 1972 till 1976 hade man angett att planer borde göras upp för att utnyttja den nya plasthallen för annan tillverkning.
Konstruktionsfunktionens sektion för konstruktion av företagets plastprodukter fick vidkännas en negativ utveckling med minskning av personalstyrkan som följd.
Ett av målen för Karlskronavarvets tidiga satsning på plasten var att kunna bygga stora minsvepare i omagnetiskt material som inte degraderade i samma takt som trävirket i minsvepareflottan. Denna vision levde dock kvar hos några ingenjörer och kom väl till pass då FMV insåg att de relativt nya minsveparna i trä redan började skapa så stora underhållskostnader att efterträdare till dessa måste byggas i ett annat omagnetiskt material.
De vunna erfarenheterna från fritidsbåtproduktionen blev grunden till det kompositkunnande, som senare utvecklades vid varvet för minsveparna och minjaktfartygen och som senare fått stora exportframgångar.
Ett bildalbum om Fritidbåtarna finns att studera i fliken Bildarkiv.
