Isbrytaren Thule (Nb 318) 1951

Thule var en svensk isbrytare som sjösattes på Örlogsvarvet i Karlskrona 1951-10-06.

I början av 1940-talet blev det allt mer klart att man behövde ytterligare en isbrytare med lägre djupgående än de då existerande, Atle och Ymer, för att kunna operera i Öresund där de båda andra hade svårt att gå.

Fartyget byggdes för att utöka den svenska isbrytningskapaciteten, främst i grunda farvatten då Thule hade ett mindre djupgående än de övriga isbrytarna.

Thule togs i tjänst 1953 och tjänstgjorde i 33 år innan hon togs ur tjänst 1986 då hon började bli för liten och också var tämligen försliten.

År 1994 skrotades fartyget i Indien efter att gått dit för egen maskin.

Thule hade en förlig och två akterliga propellrar. Maskineriet utgjordes av tre stycken 2-takts 8-cylindriga Nohab/Polar dieslar på vardera 1,25 MW (1 680 hk), vilka drev tre direktkopplade likströmsgeneratorer på 1,45 MW (maxeffekt vid 630 V). Dessa drev var sin propellermotor på 1,36 MW. Dessutom fanns ett hjälpmaskineri av tre 2-cylindriga Nohab/Polar 2-taktsdieslar på 260 kW, som drev tre likströmsgeneratorer på 225 och 230 V. Dessa användes för att producera elektricitet för huvudgeneratorernas magnetlindningar, och för fartygets interna behov.

Thule hade tre kanonbrunnar avsedda för 40 mm automatkanoner, men några sådana medfördes normalt inte. Vidare fanns ett elektroniskt minskyddssystem.

Thule var som ett av de tidigaste fartygen från början försedd med radar, en 30kw S-band radar med 16″ CRT-bildrör.

Isbrytaren Thule

Tekniska data

Längd                                  62,2 m

Bredd                                  16,1 m

Djupgående                         4,9 – 6,2 m

Maskineri                             3 st Nohab/Polar dieslar på vardera 1 680 hk ,total effekt 5040 hk

Deplacement                        2 200 ton

Maxfart                                15 knop

Aktionstid                            6-9 veckor

Besättning                            50 man

Bestyckning                         4 st 75 mm luftvärnskanoner samt 4 st ksp

 

Sjösättning av isbrytaren Thule 6 oktober 1951

 

Thule i Oscarsdockan i Karlskrona

Thule på isbrytningsuppdrag i grov packis

 

Thule vid kaj efter isbrytningssäsong

Thule var den nästa sista isbrytaren som byggdes på ett på ett svenskt varv.

Den sista blev isbrytaren Oden som byggdes på Arendals varvet i Göteborg 1988, för 28 år sedan, innan också detta stora svenska varv också las ner.

VHFK vill ända presentera lite fakta om Oden för att läsarna ska förstå skillnaden på storlek och isbrytningsförmåga.

Isbrytaren Oden på isbrytningsuppdrag

Isbrytaren Oden är ett unikt fartyg. Hon är byggd inte enbart för att bryta is, utan även för att fungera som forskningsplattform i arktiska förhållanden. 1991 blev Oden världens första icke atomdrivna ytfartyg att nå Nordpolen.

Oden levererades av Götaverken Arendals varv till Sjöfartsverket 1989. Under åren har Oden uppgraderats och utrustas med avancerad vetenskaplig utrustning och för närvarande är fartyget en av de främsta forskningsplattformarna i polarhaven. För att kunna använda Oden som en forskningsplattform har Sjöfartsverket ingått ett långtidsavtal med Polarforskningssekretariatet, en statlig myndighet med uppgift att främja polarforskningen.

Tekniska data

Längd:                                                       107,75 m

Bredd:                                                       31,20 m

Huvudmaskineri:                                        4 st. Sultzer 8ZA 405, total effekt 24 500 hk

Djupgående:                                              7,0–8,5 m

Deplacement:                                             11 000–13 000 ton

Fart i öppet vatten:                                     16 knop

Isbrytningsförmåga:                                    1,9 m is vid 3 knop