Svenska flottan i förvandling mellan 1850-1900

Halvseklet 1850-1900 är en av flottans stora omvandlingsepoker. Vid dess början låg tyngdpunkten hos de seglande linjeskepps- och fregatteskadrarna, i skärgården understödda av drygt 250 roddfartyg av olika typer.

Ett knappt tiotal fartyg och båtar var ångdrivna; av dessa kunde dock endast två räknas som egentliga stridsfartyg: Hjul-ångkorvetten Thor Karlskronavarvets Nb (218) från 1841 och flottans första större propellerfartyg, korvetten Gefle, Karlskronavarvets Nb (223) från 1847.

HMS Thor var en ångkorvett och svenska flottans enda hjulångare. Hon byggdes på Karlskronavarvet. Hon var byggd av trä och sjösattes 12 maj 1841. Skovelhjulen försämrade dock hennes manöver- och seglingsegenskaper. Under ombyggnad 1861–1862 förlängdes hon till 50,06 meter varvid deplacementet ökade till 1068 ton. Hon deltog i två krig, Slesvig-holsteinska kriget 1848–1851, då hon användes för att föra över svenska och norska soldater till Fyn och för patrullering av de danska farvattnen, och under Dansk-tyska kriget 1864 som flaggskepp i en norsk-svensk eskader på Skagerrak och Kattegatt. Hon utrangerades 1887 och skrotades 1888.

Tekniska data

Längd 44,5 meter

Bredd 9,82 meter

Djupgående 3,7 meter

Deplacement 800 ton före förlängning 1861

Maskin 1 x Motala ångmaskin, 200 hk

Fart 9,7 knop (ångmaskin)

Besättning 130 st

Bestyckning 2 x 226 mm bombkanoner

2 x 155 mm kanoner

2 x 108 mm karonader

Hjul-ångkorvetten Thor (Nb218) levererad 1841 från Örlogsvarvet i Karlskrona

HMS Gefle var en ångkorvett i svenska flottan. Gefle byggdes på Karlskronavarvet och sjösattes 1 december 1847. Hon var Sveriges första propellerdrivna stridsfartyg, och en av de första skruvångkorvetterna i världen. Ångkorvetten kunde gå enbart med segel genom att propellern lyftes rakt upp i en brunn.

HMS Gefle användes som långresefartyg mellan 1863-1881 och seglade bland annat till Medelhavet och väst Afrika 1864-1865, samt Sydamerika och Montevideo 1877-1878.

HMS Gefle togs ur tjänst 21 februari 1890.

Tekniska data

Längd 52,5 m

Bredd 9,8 m

Djupgående 5,1 m

Deplacement 1278 ton

Maskin ångmaskin ,300 hk

Fart 9 knop (ångmaskin)

Besättning 169 man

Bestyckning 4 x 20,2 cm bombkanoner

4 x 30-pundiga kanoner

2 x 8-pundiga kanoner

Ångkorvetten Gefle (Nb223) levererad 1847 från Örlogsvarvet i Karlskrona.Det första propellerdrivna fartyget i Sverige

Linjeskeppens och fregatternas besättningar utgjordes av omkring 700 resp. 300 man; kanonsluparna och kanonjollarna erfordrade ca 65 resp. 25 mans besättning. Bemanningen av hela flottan fordrade sålunda ca 20 000 man.

Bestyckningen uppgick enl. planerna till 2 078 pjäser. Av dessa var ett drygt hundratal (107) nyinförda grovkalibriga bombkanoner, av de konventionella kanonerna var 947 svåra (24-36 pundiga) medan 499 var finkalibriga (12-lödiga-3 pundiga) kanoner och nickor. Vidare ingick omkring 350 karronader, 35 landstigningskanoner och 7 mörsare i bestyckningslistorna.

Tjugofem år senare var bilden ändrad. Enligt ett kungligt brev den 26 juni 1871 utrangerades roddfartygen som rörlig materiel, men skulle tills vidare bibehållas för att vid behov användas, varvid de dock skulle bogseras av ångfartyg. Antalet roddfartyg hade nedgått till ca 90, antalet segelfartyg till ett dussin medan ångfartygen hade blivit ett fyrtiotal.

Bland nyheterna förtjänar främst monitorerna och pansarkanonbåtarna att nämnas. Av de sistnämnda var en, Garmer, konstruerad för att kunna passera Göta kanal. En annan fartygscert, som liksom monitorerna byggde på erfarenheter från Nordamerikanska inbördeskriget, var stångtorpedbåten.

Sedan fem år experimenterade man i Sverige med stångtorpedbåtar; en av dessa farkoster var till och med avsedd att framföras under vattenytan.

En annan fartygsklass av intresse representeras av I :a klass kanonbåten Blenda, vilken kallats ”Sveriges första moderna krigsfartyg”.

Kanonbåten HMS Blenda levererad av Lindholmens Varv 1874

Blenda hade dimensionerna 51.1 x7.9×2.8 och hade ett deplacement 496 ton och kom upp i 11.7 knops fart.

HMS Blenda 1918 i Stockholm som verkstadsfartyg

HMS Blenda var en kanonbåt i svenska flottan. Hon byggdes av Lindholmens varv och sjösattes den 16 oktober 1874. Hon var försedd med två master och kunde föra upp till 430 m² segel. Användes från 1887 som depåfartyg för torpedbåtar. Hon fick nya ångpannor 1898 och i samband med detta togs den ena skorstenen bort. Från 1910 tjänstgjorde hon som ubåtsmoderfartyg och från 1931 som logement för minskolans elever i kustartilleriet.

Under andra världskriget användes hon för att spärra inloppet till Norrköpings hamn. Byggdes om till lastfartyg 1951 och såldes 1954 under namnet Tercia. Hon såldes vidare till Brasilien 1954 och fick namnet Santa Cecilia.

Detta fartyg förenade en kraftig bestyckning med en för tiden god sjöduglighet och en relativt hög fart. Fartygens bestyckning utgjordes nu av endast 789 pjäser; huvuddelen av dessa var fortfarande slätborrade framladdningskanoner, av vilka två stycken 38,1 cm kanoner M/Dahlgren, som skänkts till flottan av John Ericsson, var de grövsta. Vid sidan av dessa fanns nu såväl räfflade framladdningskanoner (6,7 cm landstigningskanon Mf63 och 12,2 cm kanon Mf73) som d:o bakladdningskanoner (27,4 cm, 24,0 cm och 16,7 cm kanoner, samtliga Mf69). De grövsta pjäsernas skottvidd hade nu ökats till ca 5 km. 1875 infördes även den första kulsprutan i flottan; en 12 mm pjäs, försedd med tio pipor. 12 mm var den dåtida gevärskalibern.

Vid slutet av år 1900 hade den seglande flottans fartygsantal minskats till en korvett, två övningsskepp och två briggar; dessa fartyg användes enbart för övningsändamål.

Roddfartygen hade så gott som fullständigt försvunnit ur bilden, endast ett halvdussin utrangerade kanonjollar kvarlåg som ett slags materielreserv. Flottans ryggrad utgjordes nu av sju första klass pansarbåtar; förutom dessa var ytterligare tre stycken under byggnad.

Som rekognoscörer tjänstgjorde fem stycken nybyggda torpedkryssare. Det dryga tjog torpedbåtar, som nu fanns, var främst avsett för överraskande anfall i anslutning till skärgårdarna. Flottan var nu snarast en kustflotta. Flottans besättningsstyrka hade kunnat minskas till en knapp tredjedel av vad den var femtio år tidigare.

Bemanningen på första klass pansarbåtarna uppgick till 235-300 man, linjeskeppen hade krävt ca 700 man.

Torpedkryssarnas och första klassens kanonbåtars besättningar om 80-100 man kan lämpligen jämföras med fregatternas omkring 300 man, samt torpedbåtarnas 13-15 man med kanonsluparnas och kanonjollarnas 65 resp. 25 man.

Av de gamla slätborrade kanonerna fanns nu enbart ett trettiotal ombord. Förutom de redan föråldrade 27,4 och 24 cm kanonerna utgjordes de grövsta pjäserna nu av 25,4 cm och 21 cm kanoner. Det lättare artilleriet bestod av 255 pjäser, av vilka två tredjedelar var snabbskjutande kanoner av 3,7-15,2 cm kaliber. Antalet kulsprutor hade ökat till129 stycken. $tångtorpederna var utrangerade sedan något år tillbaka, men i stället hade ett sextiotal torpedtuber om 35, 38 och 45 cm kaliber tillkommit.

Förordet till rapporten, där texten är hämtad är skriven arkivarien Lars O. Berg och är kompletterad med fartygsdata och bilder av VHFK .

Den fullständiga originalrapporten kan läsas med denna länk för de som vill gå djupare.

I slutet av rapporten finns register som visar namn och fartygstyper för flottans fartyg år 1900.

http://www.sjohistoriskasamfundet.se/fn_split/fn21_a04.pd